Debatt

S har anammat högerns mytologi

Reformisterna: Vems intressen väljer partiledningen att representera i nästa val?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är med både sorg och bestörtning som vi kan konstatera att den socialdemokratiska retoriken anammat den djupt högerkonservativa mytologi som förknippas med 90-talskrisen och vår dåvarande partiledare Göran Persson, skriver debattörerna.

Foto: TT
DEBATT

DEBATT. I dag skulle det ha varit socialdemokratins dag i Almedalen. Det hade varit ett utmärkt tillfälle för vårt parti att formulera en skarp kritik mot det borgerliga samhället och peka ut en tydlig socialdemokratisk vision. Vi borde ha sagt att det nu gällande finanspolitiska ramverket begränsar den demokratiska statens möjlighet att satsa varaktigt på välfärden, förhindrar en aktiv statlig bostadspolitik och omöjliggör en statligt ledd klimatomställning.

Vi borde gjort glasklart att det som i stället har underlättats är privatisering av den urholkade offentliga välfärden, kraftig expansion och exceptionell lönsamhet för de privata svenska bankerna och en guldålder för svenska fastighetsägare, samt mycket mer prat om “hållbarhet” än konkreta politiska åtgärder.

Tyvärr är sannolikheten låg att något dylikt skett i verkligheten, om Almedalen hade genomförts.

Vi i S-föreningen Reformisterna har sedan länge dragit slutsatsen att det rådande ramverket för ekonomisk politik missgynnar de flesta av oss. Majoriteten kommer nämligen aldrig ha råd att köpa utbildning, vård eller omsorg av hög kvalitet på marknaden.

Majoriteten av oss äger inte heller ett stort antal bankaktier, vi är inte bankdirektörer och vi äger inte bestånd av hyresfastigheter, exklusiva villor eller stora bostadsrätter i storstädernas centrum. De flesta av oss bor i ett vanligt småhus, i en hyresrätt eller i en bostadsrätt en bra bit “utanför tullarna”.

Vi saknar aktieportföljer. Vi har inget intresse av systematisk inflation i tillgångspriser, oavsett om det gäller fastigheter eller aktier. Tvärtom, det urholkar värdet av vår lön och våra ansträngningar.

Vissa drabbas oerhört hårt av den sorgliga bristen på bostadspolitik som präglar vår tid. Det har vi sett inte minst nu i coronapandemin där trångboddheten av allt att döma lett till döden. Hemlösheten i Sverige är omfattande och växande sedan länge.

Nästan ingen av oss undkommer effekterna av bostadsbrist och segregation: sociala spänningar och enorma svårigheter för breda grupper av ungdomar att finna sitt första hem och för andra att skaffa en bra bostad åt sina familjer.

Många av oss drabbas av brist på investeringar och arbetstillfällen utanför storstäderna. Ingen av oss kommer undan klimatförändringarna.

Den demokratiska staten värnar med nuvarande ram för den ekonomiska politiken en minoritets intressen på majoritetens bekostnad. I pandemins akuta fas har vi till råga på allt sett tiotals miljarder kronor utbetalas i helt omotiverade stöd till privata företag som inte drabbats av krisen och inte hört ens en antydan till kritik av detta från vårt partis ledning.

Det är med både sorg och bestörtning som vi kan konstatera att den socialdemokratiska retoriken anammat den djupt högerkonservativa mytologi som förknippas med 90-talskrisen och vår dåvarande partiledare Göran Persson.

Sanningen är att Sverige i slutet av 1980-talet hade ett kraftigt underskott i bytesbalansen och en fast växelkurs. Det var ett helt ohållbart tillstånd. Lösningen på problemet, som vi också infört sedan 1992, är en rörlig växelkurs.

Sverige har aldrig haft några problem att finansiera sina offentliga utgifter. Sverige har aldrig varit ens i närheten att vara “ofritt” på grund av offentlig skuldsättning. Sverige är inte heller i dagsläget ens i närheten av att ha statsfinansiella bekymmer.

I stället för att använda den möjlighet som Coronakrisen inneburit att göra rent hus med nyliberalismens falska berättelser, har den socialdemokratiska partiledningen valt att försvara den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talet.

Med den närmast komiska effekten att såväl Moderater som Sverigedemokrater har angripit socialdemokratin från vänster med krav på större satsningar på välfärden och att socialdemokratin hyllar sig själv för att inte ha försökt satsa mer på äldreomsorgen, beredskapslager eller personalens villkor i offentlig sektor.

Nu tycks dock allt fler inse att statens konsoliderade bruttoskuldsättning inte är någon central variabel att fokusera på. Alla, utom den partipolitiska åtstramningseliten och den lilla kader av professorer och tjänstemän som arbetat inom ramverkets ram sedan 90-talet.

Trots att nästan alla länder vi brukar jämföra oss med har kunnat göra lika stora eller betydligt större finanspolitiska satsningar i krisen, talas här i landet om att det skulle vara tack vare “ansvarsfull” sparpolitik förut som vi nu kan satsa och rädda jobb.

Trots att rader av fackekonomer (däribland professor John Hassler) förklarat att statsskulder faktiskt inte måste betalas tillbaka. Trots att ekonomerna också förklarat att skuldsättning som finansierar investeringar är lönsamma och gör oss rikare så länge avkastningen överstiger räntan (som nu sedan länge är negativ, vilket innebär att vi får betalt för att låna).

Trots att ojämlikheten förklarats vara tillväxthämmande och direkt farlig för demokratin. Och trots att Riksbankschefen förklarat att han kan skapa hur många svenska kronor som helst genom en enkel knapptryckning kommer redan varningarna från den socialdemokratiska ledningen och den moderata oppositionen om att vi snart måste börja “spara i ladorna” igen.

Åtstramning alltså, som svar på krisen.

Och detta tycks till råga på allt vara receptet som Sverige, tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna, ställer ut för hela Europa. Här ska inte vara någon grön ny giv! Här ska inte vara någon expansiv finanspolitik! Här ska bara vara “ordning och reda”!

Det är akut angeläget att syna vad detta egentligen handlar om. Det är dags att syna de välfärdsprofitörer, banker, fastighetsägare och klimatförstörare som inte vill att den demokratiska staten ska ta tillbaka initiativet i samhällsutvecklingen.

Tänk om staten skulle sätta käppar i hjulet för skol- och vårdkoncernerna, för fortsatt expansion av privat utlåning till hushåll för bostadsspekulation, ständigt rusande fastighetsvärden och fortsatt lönsamhet i fossilindustrin? Dessa krafter ser “det starka samhällets” frammarsch i Coronakrisens spår och inser naturligtvis att det hotar deras snäva ekonomiska intressen.

Det är ingen slump att januariavtalet först och främst värnar det nuvarande finanspolitiska ramverket. Det är den centrala myten i vår närhistoria som värnas: myten om den svenska 90-talskrien som binder oss vid nyliberal ekonomisk politik och samtidigt döljer vilka intressen som styr och har styrt samhällsutvecklingen.

När en socialdemokratisk tidigare statsminister är ordförande för den privata bank som har allra mest att tjäna på den rådande finanspolitiska ordningen och när ett miljöpartistiskt tidigare språkrör sätter sig i högerradikala Stockholms Handelskammares senaste ideologiska storsatsning bör vi andra dra öronen åt oss.

Att “liberalerna” Sabuni och Lööf jobbar på uppdrag av privata kapitalintressen, det har de inte ens försökt förneka. Men politik är att välja. För oss i S-föreningen Reformisterna är den centrala frågan: vems intressen väljer den socialdemokratiska partiledningen att representera i valet 2022?


Sofie Eriksson, styrelseledamot Reformisterna
Markus Kallifatides, ordförande Reformisterna
Daniel Suhonen, styrelseledamot Reformisterna


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE

DEBATT Det var inte bättre förr

ÄMNEN I ARTIKELN

Daniel Suhonen

Socialdemokraterna

Göran Persson

Ekonomisk politik

Bostadspolitik

Finanspolitik

Politik