Nej, hårdare tag löser inte coronasmittan

Professor: Tvång, övervakning och böter kommer att slå tillbaka

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om ”håll i och håll ut” är huvudstrategin så kommer tvång, övervakning, kontroll och hårdare tag helt enkelt inte hjälpa oss. I stället får vi sannolikt mer av ”släpp taget och ge upp” i protest. Vi skjuter oss i foten med mera tvång, skriver Magnus Lindwall, professor i psykologi.
Foto: ANDREAS BARDELL
Om ”håll i och håll ut” är huvudstrategin så kommer tvång, övervakning, kontroll och hårdare tag helt enkelt inte hjälpa oss. I stället får vi sannolikt mer av ”släpp taget och ge upp” i protest. Vi skjuter oss i foten med mera tvång, skriver Magnus Lindwall, professor i psykologi.

DEBATT

DEBATT. Sverige är inne i en period med hög smittspridning av Covid-19. Dessutom hotar nya mutationer. Lösningen enligt vissa, till exempel Fredrik Elgh, professor i virologi, är striktare nedstängning och hårdare tag för att få bukt med smittan.

Budskap som ”frivilligheten har spelat ut sin roll. Nu krävs tvång, övervakning och kontroll” träffar lätt en nerv, inte bara hos den som generellt gillar hårdare tag, utan även hos många som känner att inte tillräckligt görs. I brist på bättre alternativ kan hårdare tag låta rimligt när stormen upplevs öka.

Med nya pandemilagen på plats har dessutom förutsättningarna ändrats. Nu är inte bara hotet om tvång, övervakning och böter retorik utan kan snart bli vardag för oss alla, och förbli så under en lång tid framöver.

För ingen är väl så naiv att tro att nya tvingande åtgärder bara kommer gälla två, tre veckor och sedan dras tillbaks, oavsett smittläget? Det finns därför all anledning att närmare granska vad sådana åtgärder skulle innebära.

Sedan början av Coronakrisen har experter och beslutsfattare gång på gång betonat att våra beteenden är det viktigaste redskapet för att bekämpa spridningen av viruset. Med tanke på hur mycket diskussionen handlat om beteenden är det anmärkningsvärt hur lite debatten underbyggts av vetenskapligt baserad kunskap och perspektiv på just beteendevetenskap.

Det finns omfattande psykologisk forskning inom beteendeförändring som tydligt pekar på vilka problem som medföljer strategier som baseras på tvång, övervakning och bestraffning.

Tvång och övervakning leder till en känsla av att vara kontrollerad, vilket i sin tur leder till en mindre hållbar typ av drivkraft bakom beteendet, vilket i slutändan leder till avsevärd mindre sannolikhet att hålla i beteendet över tid. Det kan fungera kortsiktigt, men kommer inte göra det över tid.

Att gå över till tvingande åtgärder är inte bara samma fast lite mer. Det är inte att bara att skruva upp volymen lite mer. Det är att helt byta spår till en strategi som inte är hållbar, och dessutom för med sig andra indirekta skador på den övergripande strategin, där just ett hållbart beteende för så många som möjligt är nyckeln.

Vi bör även ta med i beräkningen att det inte handlar om att få till en förändring från inget till mycket, utan från en situation där de flesta redan i dag, baserat på frivillighet, redan har ändrat många beteenden i vardagen och gör vad som är rimligt för att minska smittspridningen. Nettoeffekten av tvingande åtgärder på det riskerar att bli i bästa fall marginell kortsiktigt, men tydligt negativ långsiktigt.

Det finns därför anledning att starkt ifrågasätta de åtgärder av tvång, kontroll och sanktioner som föreslås som en lösning för att få ned smittan.

Bryr man sig inte om forskning så räcker det med att lyfta på blicken och titta på de länder som under en lång tid nu, och vid upprepade tillfällen, testat hårdare regler med tvång och böter och fundera på hur bra det gått. Inte bara gällande människors följsamhet till beteenden och folkhälsa, utan även när det gäller förtroende för experter, myndigheter och politiker. 

För en strategi som har som motto: ”håll i, håll ut”, där just uthålligheten är avgörande, har vi inte råd med snabba lösningar baserade i känslor och inte forskning, som riskerar att ge bakslag i form av motivationsmässig mjölksyra och sämre följsamhet till beteenden.

En nyckelutmaning om samhället ska införa tvingande och hårda åtgärder som påverkar vår vardag är att vi, som medborgare, köper budskapet och argumenten bakom och därmed följer beteendet för att vi själva tror på det, inte bara för att någon annan tvingar oss till det.

Här har företrädare för tvingande åtgärder, och de som ska införa dem, en gigantisk utmaning.

Givet det osäkra kunskapsläget gällande viruset och det polariserade läget i åsikter om pandemin i Sverige, så är sannolikheten låg för att man kommer lyckas sälja in budskapet om tvång, kontroll och böter till en majoritet av befolkningen. Då blir de tvingande åtgärderna med stor sannolikhet direkt motverkande, framförallt över tid.

Om ”håll i och håll ut” är huvudstrategin så kommer tvång, övervakning, kontroll och hårdare tag helt enkelt inte hjälpa oss. I stället får vi sannolikt mer av ”släpp taget och ge upp” i protest. Vi skjuter oss i foten, med konsekvenser som vi i värsta fall kommer tvingas leva med en lång tid framöver. Rådet till beslutsfattare när de nu exponeras för alltmer högljudda rop i media på tvingande åtgärder är ”sitt ned, tänk till, och våga håll emot”.


Magnus Lindwall, professor i psykologi inriktning hälsopsykologi, Göteborgs Universitet, gästprofessor, Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm

Laddar ...


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE