Så gick det i min stad efter att SD tog makten
Författaren Per Nilsson rapporterar från Sverigedemokraternas skyltfönster
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-06-19
DEBATT. I många hundratals klassrum – från Kiruna i norr till Falsterbo i söder, från Orust i väster till Mariehamn i öster – har jag vid författarbesök berättat att jag bor i Sölvesborg.
En liten vacker stad vid Östersjön som är känd för tre saker, har jag sagt. En hårdrocksfestival som heter Sweden Rock, ett allsvenskt fotbollslag som heter Mjällby AIF och en partiledare som heter Jimmie Åkesson.
Även om en del av det strålkastarljus som riktats mot Jimmie Åkesson hamnat på Sölvesborg, har vi ändå i stort fått fortsätta leva i skuggan. Fram till hösten 2018.
Efter valet fick SD med stöd av moderater, kristdemokrater och det lokala SoL-partiet majoritet i fullmäktige, och det så kallade Samstyret inleddes. Redan då, när Sölvesborg som en av tre eller fyra svenska kommuner skulle styras av SD, började vårt ortsnamn höras i media.
Men sedan kom de feta rubrikerna, och detta trots av kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon (SD) visade sig högst kompetent, både när det gäller kommunalpolitiken och att handskas med media.
Rubrikerna handlade om att regnbågsflaggan inte längre skulle hissas vid kommunhuset, om att tiggeri skulle förbjudas, om kommunalrådet Emilie Pilthammars (M) partybild där hon spelade gruppsex tillsammans med två fullmäktigekollegor, om kommunalt flyktingstopp, om biblioteksplanen, och om menskonsten.
Samstyret 220-punkters program innehöll denna punkt: När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.
I diskussionerna kring detta yttrade någon SD-politiker att kommunen inte skulle köpa in menskonst, och refererade till en bild av Liv Strömquist.
I debatten som följde de svarta rubrikerna och reportagen förlorade knappast Sverigedemokraterna något stöd på hemmaplan, tvärtom kunde de fortsätta att använda sympatisörernas djupa misstro mot makten, etablissemanget, kultureliten och stockholmarna.
Proffsexperterna, talar Louise Erixon om i den lilla propagandafilmen ”Sölvesborg i dag – Sverige i morgon”. Den misstron och det föraktet har SD hela tiden mycket medvetet använt.
Nu har det snart gått fyra år och ett nytt val närmar sig. Hur har det gått för Samstyret i Sölvesborg, hur har Sverigedemokraterna klarat av att själva vara Makten?
I rikspolitiken har läget förändrats i grunden. När Sölvesborgsmoderaterna 2018 inledde sitt samarbete med SD stod man på kollisionskurs med partiledningen, nu har M, KD och L bjudit in SD i värmen och tillsammans vill man styra Sverige.
SD har etablerat sig som landets tredje största parti, trots att säkert många sympatisörer ifrågasätter stödet för svensk Nato-ansökan och välkomnandet av flyktingar från Ukraina.
Den tidigare vurmen för Putins politik med stängda gränser, byggandet av nationell identitet och konservativ kritik mot liberalism och dekadans har snabbt sopats under mattan.
Här hemma i Sölvesborg har inte den SD-styrda regimen inneburit någon revolution.
Med lupp har man granskats av de politiska motståndare som väntat att se fascismen sticka upp sitt fula tryne – men efter den turbulenta första tiden har kommunalpolitiken varken bjudit på spektakulära utspel eller stora blamager.
Inga vajande svenska fanor, inga bidrag för återvandring till invandrare och flyktingar, inget slöjförbud, ingen utrensning av böcker på de stora invandrarspråken från biblioteket, inget hejdundrande nationaldagsfirande.
Och stångstötning, nyckelharpsmusik och kvaddans har bara förekommit vid Sverigedemokraternas partidagar på Slottsudden.
Två frågor har engagerat kommuninvånarna. Först att några väl fungerande små kommunala demensboenden stängdes och ersattes av ett jättebygge drivet av Frösunda – där det uppenbarligen varit stora problem och hög personalomsättning.
Den andra frågan är beslutet om avverkning av stadsnära bokskog för att skapa villatomter. Det handlar om ett populärt strövområde för Sölvesborgarna, och planerna har lett till stora protester.
Att vi har kommunanställda väktare som håller ordning runt stationen och på andra platser upprör nog ytterst få, och de förändringar som skett på vårt bibliotek kan inte sägas tillkomna för att minska mångfalden.
Nej, på det hela taget har SD styrt Sölvesborg som vilket borgerligt parti som helst. Och kommunalrådet Louise Erixon har skött sitt arbete.
Men visst är det uppseendeväckande att vi har ett kommunalråd som älskar gruppen Ultima Thule. Hennes favoritlåt heter ”Blå brigader”, en hyllning till kriget, mannamodet och hjältekungen.
Och hon säger utan att rodna att hennes mål är att ”rädda Sverige från socialismens och liberalismens klor”.
Ja, när vi diskuterar SD måste vi lyfta blicken från småstadens kullerstensgator, strandängarna och stigarna genom bokskogen. Det som visats upp här i Sverigedemokraternas skyltfönster har nog varken lockat eller avskräckt.
För sympatisörerna är matematiken enkel. Hade Sverige inte släppt in (alltför många) utlänningar hade vi sluppit gängkriminalitet, skjutningar, hederskulturer, bidragsberoende och långtidsarbetslöshet.
Ja, utan invandrarna och flyktingarna hade vi sluppit i stort sett samtliga samhällsproblem i Sverige och levt i ett tryggt folkhem befolkat av ärliga och flitiga svenskar.
För oss andra är SD en del av en högerpopulistisk våg som svept över världen.
Ett av många partier som i högre eller längre grad karaktäriseras av nationalism, konservatism, främlingsfientlighet, islamofobi, homofobi, abortmotstånd, klimatförnekande, hat mot vänstern och liberalismen, mot etablissemanget och kultureliten, mot minoriteters rättigheter och mångfald.
När Jimmie Åkesson sommartalade här på Slottsudden 2018 skämtade han om klimatkrisen, hånade klimatengagemang och klimatsatsningar, och sa att ”vi svenskar har ju alltid gillat varmt väder.”
SD är ju inte det enda riksdagsparti som ägnar sig åt skamlöst kappvänderi och röstfiske. Men när det gäller den allra största framtidsfrågan är de i särklass sämst i klassen.
Kommande klimatkatastrofer kommer rimligtvis att spola bort nationalismen och högerpopulismen från den politiska kartan. Vi får hoppas att det inte blir försent.
Per Nilsson, författare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.