”Jag tackar gud för tjejer som Elin”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-04

Ann Söderlund om veckans stora snackis

Ann Söderlund.

Senaste dagarnas globala snackis har varit svenskan Elin Nordengren och hennes "tillbakadragne" äkta make tillika världens bäste golfspelare, Tiger Woods. Har snubben haft en affär med den 24-årige servitrisen Jamiee Grubbs och Kalika Moquin, en 27-årig nattklubbsvärdinna i Las Vegas? Förvandlades före detta barnflickan Elin Nordegren till en kaninkokerska och slog sönder bilen med en golfklubba och släpade ut Tiger efter att han kraschat mot ett träd? Eller hann Elin ifatt Tiger och drog till honom med järntrean så att han ramlade i asfalten när han lubbade hemifrån i panik? Köper dom ett lyxhus i skärgården just när den stora skandalen i sportvärlden blivit ett faktum? Det tisslas och tasslas om avslöjande sms och kort-korta kjolar.

Oh yeah, det är så osvenskt och Elvis-dekadent det kan bli och därför vi är så intresserade. Så engagerade. Så fascinerade. Alla vet precis allt utan att egentligen veta någonting. Förutom grannen och golfkollegan Jesper Parnevik, som en gång presenterade Elin och Tiger för varandra och som nu fördömer Woods i bästa Gudfadern-stil. "Elin är som en av familjen för Mia, mig och barnen. Jag har tappat all respekt för Tiger som människa.”

Resten av planeten håller också på "team Elin" just nu. Det är som att vi i sann hippieanda känner att den där tjejen inte är värd att förnedras på det här sättet. Hon som bara stått där, upphöjd i sina dyra svarta Armanis bredvid golfbanan och varit stencool. Hon som till skillnad mot så många andra "fotbollsfruar" aldrig försökt synas, höras eller profiterat på sin mans kändisstatus.

Okej, om hon valt en skådespelande suput eller en pudelrockare med nedrig kvinnosyn då hade hon hade fått stå sitt kast. Men det hajjar ju en dagisunge att man inte kan bete sig som Rod Stewart när man är världens mest kända golfspelare. Det är oförlåtligt.

Skälet till detta är självklart Tiger Woods helt galet stora betydelse som förebild. Han har oerhört framgångsrikt sålt in myten om sig själv. Som den förste svarte golfstjärnan. Som den perfekta bilden av den amerikanska drömmen. Varje år spelar Tiger in över 225 miljoner kronor i prispengar. Varje år drar han in nästan en miljard i reklamintäkter. Han grät ut i media när pappan dog för något år sen. Han ger en massa pengar till välgörenhet. He´s perfect you know. Han har inte råd att göra bort sig.

Men det är just då, när man står på toppen av guldberget och Gud ler det där odödlighetssmajlet mot en, som dom flesta faller. Och jäklars vad fallet blir långt. Och hårt. För att vi ska förstå vidden av det bisarrt stora intresse för vad som händer i familjen Woods liv just nu får vi närma oss andra kända par. Clintons eller Beckhams. Vars sjaskiga affärer också spelades upp inför miljonpublik, men med känslor som var och en kan förstå. För oavsett om en otrohetsaffär utspelar sig i Florida eller Säffle så slutar den oftast på botten för alla inblandade. Många av oss har varit där. Antingen i rollen av offret, med alla våra misstankar, svartsjuka och hat. Eller i rollen som förövare, med skuldkänslor, ångest och dubbelmoral. Kända människor är också bara människor, bakom den välfiffade och ständigt leende ytan. Kända människor har ingen hjälp av vare sig feta bankkonton, skönhet och makt när förnedringen blir verklig.

Men det finns en väsentlig skillnad – tror vi googlare i alla fall – mot hur svenska Elin agerade när det blev uppenbart att hennes man hade vänstrat. Medan Hillary och Posh Spice valde att tiga, matvägra och bli till feministiska dörrmattor, så valde golffrun en helt annan bana. Elin Nordegren stod med båda fötterna på jorden och insåg iskallt att det här inte var hennes skam utan Tigers. Hon vägrade helt enkelt att bli behandlad som skit. Och det, mina vänner, gör att jag tackar gud för tjejer som Elin. Halleluja! Och nu, med risk för att få spö nästa gång jag går ut, så tänker jag avsluta med att citera Jesper Parnevik: "Jag hoppas att hon använder en driver nästa gång i stället för en järntrea."

Aftonbladets
bloggar

Ann Söderlund

Följ ämnen i artikeln