Varför får vi inte hjälp att ge Ester ett litet syskon?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-31

Debattören: Man kan vara barnlös – även om man redan har ett barn

”Många känner sig inte som en fullständig familj förrän syskon har kommit.”

Min dotter är två år. På dagis har många av hennes jämnåriga redan fått syskon, eller har syskon på väg. Och jag börjar känna press. Press på att snart glatt få meddela att Ester också ska få ett syskon. Faktum är att jag redan försökt i ett halvår. Sprutat i mig hormoner för att få mina äggstockar att producera ägg. Men utan resultat. Självklart är jag glad för de andra dagisföräldrarnas skull. Samtidigt är jag så jävla rädd att inte själv lyckas. Jag känner att jag inte riktigt kan prata med dem om det. Jag är inte ute efter deras medlidande.

Och jag hatar tanken att de, efter vårt samtal, kanske går hem och är ännu mer glada över sitt barn i magen. Över att inte vara i min situation. Jag skäms inte, men lider av att befinna mig i den. Bara samtalen om alla kommande syskon gör att jag störtar ner i en destruktiv avundsjuka.

Att kunna få barn är tvärtemot vad många tror ingen självklarhet. Att få syskon ännu mindre. Cirka 15 procent av Sveriges befolkning har problem att bli gravida på egen hand. Till det första barnet finns det hjälp att få av samhället, även om orättvisorna är stora beroende på vilket landsting du tillhör. Men när det kommer till att ge sitt barn ett syskon erbjuds ingen hjälp alls. Det är upp till din egen plånbok om du har råd få den vård som behövs. Att inte lyckas få syskon, sekundär barnlöshet som det kallas, drabbar både par som fått sitt första barn på egen hand och de som fått medicinsk hjälp.

Vår dotter Ester blev till genom ICSI (en variant av IVF-behandling) efter 4,5 års försök. Jag vet inte vem jag skulle vara i dag om inte hon kommit till oss. Jag älskar henne så innerligt att det inte går att beskriva. Och jag är så tacksam för henne. Hela upplevelsen – att vara gravid, föda, att amma och ha detta ovärderliga lilla knytte i min famn – har gjort att jag så otroligt gärna vill uppleva det igen. Men det är inget jag kan ta för givet.

Innan Ester kom mådde jag otroligt dåligt. Att inte lyckas uppfylla sin allra högsta dröm, bara uppleva besvikelse på besvikelse, drog ner mitt självförtroende till botten. Jag kände mig som ett vrak. Sorgsen, orklös och bitter. Jag upplevde min kropp som förgiftad. Som ett Tjernobyl, inget ville växa där inne. Jag såg gravida magar och små bäbisar i vagnar men kunde inte le eller känna glädje. Jag var tvungen att stöta bort allt som hade med barn att göra för att inte förtäras av sorg och avundsjuka.

Att vilja ha barn tillhör det mest fundamentala hos människan. Det är också helt naturligt att vilja skaffa fler barn än ett. Många känner sig inte som en fullständig familj förrän syskon har kommit. I uttrycket ofrivilligt barnlös finns ingen begränsning i antal. Ofrivilligt barnlös är man ända till dess att man har fått det antal barn man drömmer om och längtar efter att få.

Det här med att skaffa barn är något som omgivningen tycker sig ha rätt att fråga om och lägga sig i. ”Åh – är du gravid?” ”När kommer nästa?” Frågorna ställs lika tanklöst som självklart. När man inget hellre vill än att få ett barn gör de så otroligt ont. Det är inte många som vågar berätta hur det ligger till. Frågorna gör precis lika ont som samtalen som tar syskonen för givet. ”Jag har sparat alla bebiskläder till nästa.” ”När den andra kommer får Stina ta rummet längre bort.”

Innan man får barn längtar man efter något som man egentligen inte riktigt vet vad det är. När man fått sitt efterlängtade barn vet man vad det är man går miste om när syskonen inte lyckas bli till. Den sorgen är lika stor som sorgen att inte få några barn alls.

Det finns en tendens i samhället att se IVF som en lyxkonsumtion. I en artikel i Scandinavian journal of public health visar Anders Svensson med flera att IVF-behandlingar i stället kan ses som en vinstaffär för staten. För varje barn som föds med IVF får staten tillbaka sina pengar i form av skatt. Det borde vara av allra högsta intresse för en stat som Sverige, där nativiteten bara sjunker.

Inget landsting i Sverige hjälper ofrivilligt barnlösa par att få ett syskon. En privat IVF-behandling kostar 20 000–30 000 kronor. Att bilda familj är en klassfråga i dagens Sverige.

Hur många försök vi kommer att ha råd med innan vi tvingas ge upp vår dröm om ett syskon till Ester återstår att se.

Lina Ullerstam

Följ ämnen i artikeln