Slarv med rensningen av ogräs kan rädda bina
5 biologer: Öka ersättningen till lantbrukare som återskapar och sköter om artrika miljöer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-08-18 | Publicerad 2021-07-29
DEL 4 AV 14 i DEBATTSERIEN NÖDLÄGE
Var tredje vildbiart klassas som hotad och ungefär lika illa ser det ut för andra pollinerande insekter. Orsaken? Förlust av blommor och livsmiljöer – slåtterängar, naturbetesmarker och vildvuxna kanter runt åkrar och längs med vägar – miljöer som förr var vanliga i landskapet.
I dag är vi dessutom fenomenala på att rensa bort blommor från åkrar och trädgårdar. Plötsligt står pollinerarna utan mat (pollen och nektar från blommor) och i många fall även utan bostad eller yngelkammare.
Världen hade varit torftigare utan pollinerande insekter, såsom humlor, fjärilar och blomflugor. Stapelgrödor som ris, majs och vete pollineras visserligen av vinden, men insekterna bidrar till ökade skördar i de flesta andra grödor.
Dit hör bland annat tomater, kaffe, raps och kakao och det är från insektspollinerade grödor vi får nästan allt det c-vitamin vi äter. Vissa grödor, till exempel körsbär, hade vi inte hade kunnat odla utan pollinerarna.
I många andra grödor hade brist på pollinerande insekter orsakat produktionsförlust och ökat behovet på odlingsmark. Därför är det inte förvånande att reaktionerna blir starka när det går utför med pollinerarna.
På senare år har ett flertal initiativ startats för att gynna de pollinerande insekterna. Stora bihotell och bivänliga planteringar pryder nu många stadsparker. Insatserna har varit viktiga ögonöppnare som ökat intresset för insekter. Det stora engagemanget är fantastiskt och utgör en god grund för att rädda hotade pollinerare – om vi bara använder det på rätt sätt.
För att lyckas behöver vi skapa en mångfald av vilda blommor och boplatser – ungefär som det ser ut i gamla betesmarker och slåtterängar. Men parallellt med kostsamma räddningsförsök fortsätter vi i stället att putsa vägkanter och rensa bort vilda blommor, i trädgårdar såväl som i åkrar.
Många insektsarter är beroende av en eller ett fåtal specifika växter. Det är vilda växter som har funnits här under hundratals – kanske tusentals – år. Därför är det inte möjligt att ersätta de vilda växterna med planteringar av trädgårdsväxter.
Så hur mycket det än surrar i lavendeln kan betydelsen av trädgårdsväxter för mångfalden inte mäta sig med värdet av en variation av vilda växter som blåklockor, fibblor, rödklint, åkervädd, gökärt, gullviva och gamla ekar, för att bara nämna några.
Orsaken till att just naturbetesmarker och slåtterängar är rika på arter har att göra med deras historiska användningsområde. I slåtterängar och naturbetesmarker hålls frodig vegetation tillbaka med slåtter och bete, vilket ger plats till fler växter som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen om växtplatser.
Dessutom leder kontinuerlig bortförsel av hö och kött till näringsfattiga förhållanden, vilket gör att konkurrenskraftiga och näringsälskande arter som nässlor och hundkäx har svårt att överleva. Detta skapar utrymme för en mångfald av blommande växter.
När naturbetesmarker, slåtterängar och blomrika ”skräpmarker” kring gårdar och tätorter försvinner så förlorar vi en stor artrikedom av dessa vilda växter. Samma sak händer när vi i vår städiver hårdgör markytor, bekämpar ogräs och klipper vägkanter.
För att rädda mångfalden av pollinerare behöver vi ta gemensamma krafttag på bred front – privatpersoner, lantbrukare, kommuner och statliga verk, alla kan göra något.
- Lantbrukare kan med gott samvete slarva med ogräsrensningen. En ny studie visade nämligen att lite blommande ogräs inte sänkte skörden, men ändå gjorde nytta för humlorna.
- Ersättningen till de lantbrukare som återskapar och sköter om artrika miljöer behöver öka för att pollinerarnas livsmiljöer ska bli vanliga igen.
- I svenska städer utgörs mer än hälften av ytan av gräsmattor - privata såväl som kommunala. Om delar av denna yta hade gjorts om till artrika ängar hade pollinerarna gynnats. Att göra om gräsmattor till blomstrande ängar behöver inte vara svårt. Genom att bara klippa gräset en gång under slutet av sommaren – istället för att hålla det kort under hela säsongen - och dessutom föra bort gräsklippet innan näringen återgår till marken ger vi dels blommorna möjlighet att blomma färdigt och sprida sina frön och kan på sikt även sänka näringshalten i marken. Vill man påskynda utvecklingen till en äng kan man sprida ut frön från en lokal slåtteräng.
- Längs vägkanter hittar vi ytterligare 160 000 hektar mark som röjs kontinuerligt. Många sträckor är redan idag artrika och skulle snabbt återhämta sig om de klipptes senare och gräsklippet fördes bort. Här har både privata vägföreningar och trafikverket möjlighet att utföra storverk för de pollinerande insekterna.
Privata markägare, såväl som kommuner och statliga verk – alla som rår om mark och planerar hur den ska se ut och användas, tillsammans har vi möjlighet att låta parker, vägkanter, trädgårdar och hela landskapet blomma med inhemska växter. Var med och ta det ansvaret och slå ett slag för den vilda mångfalden!
Lina Herbertsson, doktor i miljövetenskap
Sandra Lindström, doktor i agronomi
Anna Persson, doktor i ekologi
Maj Rundlöf, doktor i ekologi
Torbjörn Tyler, intendent, Biologiska museerna på Lunds universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.