Debatt

Vi måste ta ansvar för skapandet av Israel

Staffan Carlshamre om rätt och moral i Palestinakonflikten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Staten Israel kom till under FN:s regelverk och skulle inte klara sig utan omvärldens stöd. Det är hög tid för det internationella samfundet, där Sverige ingår, att ta ansvar för sin skapelse och ge upprättelse åt dess offer, skriver Staffan Carlshamre. På bilden förs en palestinsk man bort på bår efter en flygattack i Gaza City den 16 maj.
Staten Israel kom till under FN:s regelverk och skulle inte klara sig utan omvärldens stöd. Det är hög tid för det internationella samfundet, där Sverige ingår, att ta ansvar för sin skapelse och ge upprättelse åt dess offer, skriver Staffan Carlshamre. På bilden förs en palestinsk man bort på bår efter en flygattack i Gaza City den 16 maj.

DEBATT

DEBATT. Det är svårt att hålla känslorna i schack när man följer de senaste dagarnas nyheter från Jerusalem och Gaza. Maktlös sorg och raseri är mina egna första reaktioner.

Men det väcker också behovet att gå tillbaka och fundera över vad frågan egentligen gäller, vad som är rätt och fel och hur man kan gå vidare. Här är mitt försök.

Förintelsen var (och är) ett av de mest fruktansvärda brott som en grupp människor begått mot en annan. De döda kunde inte väckas till liv, när kriget tog slut och Hitler var död, men de överlevande borde kompenseras, samtidigt som någonting borde göras för att det aldrig skulle få ske igen.

Så föddes idén att ge det judiska folket ett eget landområde, där de skulle kunna känna sig trygga för alltid. Men vilket område skulle man ge dem?

Det mest naturliga hade förstås varit att vända sig till dem som bar den direkta skulden till det som hänt. Vilka var det? Det är svårt eller omöjligt att fördela skulden på individer, eftersom det var så många som drog sitt strå till stacken, men det är i alla fall klart att huvudansvaret faller på Tyskland.

Det var tyskar, med god hjälp av européer av andra nationaliteter – österrikare, förstås, men även fransmän, holländare, italienare, danskar och norrmän, överallt fanns det många som var villiga att hjälpa till.

Den självklara platsen för en judisk stat hade varit i hjärtat av Europa, kanske en av de tyska delstaterna eller ett utvidgat Lothringen, för att betona att det inte var Tyskland ensamt som bar ansvaret, eller varför inte Österrike, som före nazismen hade en stor och inflytelserik judisk befolkning?

Tycker du att detta är absurt, kanske ett dåligt skämt? Där bodde ju redan en massa människor, närmare bestämt européer. Inte kan man flytta på dem bara för att göra plats för nya innevånare?

Men se då på vad som i stället hände: man valde ett land utanför Europa, befolkat av många miljoner människor som inte hade någon del i vad som skett, och gjorde detta till den judiska staten. Man lät sedan denna stat fördriva en stor del av de befintliga innevånarna, och göra de övriga till andra klassens medborgare i en nation som uttryckligen inte tillhör dem.

Varför just Palestina? Vi vet alla svaret på den frågan. Skälet är att det står i en helig bok att Palestina är judarnas land, ett land från vilket de redan en gång av Gud uppmanats att med våld fördriva de ursprungliga innevånarna.

Detta är den uttryckliga grunden för Sionismen, liksom för det villkorslösa stödet för Israel bland evangeliska kristna i USA, men det är också anledningen till att det även i andra kristna länder känns som en naturligt tanke att en judisk stat ska ligga just i Palestina.

Det är också anledningen till att den mycket större del av mänskligheten som ligger utanför den judiskt-kristna kultursfären ser mera nyktert på staten Israel och dess politik.

Så långt är allt ganska enkelt, och det är också enkelt att säga att expropriationen av Palestina för att skapa staten Israel var moraliskt fel – det som hände borde aldrig ha skett. Det är också lätt att förstå varför de drabbade har svårt att släppa tanken på att det egentligen borde göras ogjort.

Vi kräver av palestinierna att de ska erkänna Israels rätt att existera, och troligen finns det ingen väg framåt som inte inkluderar ett sådant erkännande. Men vi borde också förstå att ett sådant krav är psykologiskt orimligt och saknar moralisk grund: staten Israel har skapats på deras land, mot deras vilja och över deras huvuden.

För att göra det mera rimligt borde vi åtminstone i detta avseende insistera på symmetri: att andra ska erkänna att även palestinierna har rätt till sitt land och att de har rätt till kompensation för det lidande och de offer de tvingats till i rollen som syndabockar för andras brott.

Men klockan kan inte skruvas tillbaka och det kommer aldrig att bli 1948 igen. Den överväldigande majoriteten av dagens israeler var inte födda när staten Israel kom till och har aldrig bett om att få växa upp i ett land som för ett par generationer sedan togs från någon annan.

En lösning på dagens situation måste ta hänsyn även till dem, och tillåta dem att fortsätta leva sina liv på ett rimligt sätt.

Det internationella samfundet har bestämt sig för att en tvåstatslösning är det rätta. Båda dessa stater skulle troligen stå på etnisk och religiös grund, vilket man på goda grunder kan vara tveksam till – abstrakt sett skulle jag hellre se en enda sekulär stat som behandlar alla sina medborgare lika, men detta är förmodligen en illusion.

Men detta spelar mindre roll, det viktiga är att lösningen ger upprättelse och kompensation till den nuvarande processens offer, utan att för den sakens skull skapa nya offer på den andra sidan.

Hur ska detta gå till? Det ständiga mantrat från omvärlden är att rikta sig till båda parter med en uppmaning att förhandla. Men en verklig förhandling kräver att parterna har någotsånär likvärdiga maktmedel till sitt förfogande.

Den nuvarande situationen liknar mest ”förhandlingen” mellan en beväpnad rånare och hans obeväpnade offer.

Israel har sedan länge övertygande visat att de föredrar land framför fred, och att de bara väntar på nästa tillfälle att flytta fram sina positioner.

Ska vi tala om förhandling här så måste någon utomstående part gripa in och jämna ut oddsen – i praktiken är USA den enda möjligheten.

Sanktioner är ofta trubbiga och ineffektiva vapen men just i det här fallet skulle de nog fungera: ett trovärdigt hot om slut på allt militärt och ekonomiskt bistånd från USA skulle förmodligen tvinga Israel till eftertanke.

”Palestinakonflikten” har inte bara två parter som kan lämnas att göra upp sinsemellan. Staten Israel kom till under FN:s regelverk och skulle inte klara sig utan omvärldens stöd. Israel har sedan mycket länge bestämt sig för att strunta i internationell rätt och vad FN beslutar, och i stället göra allt de kan för att utvidga sitt territorium och underkuva palestinierna.

Det är hög tid för det internationella samfundet, där Sverige ingår, att ta ansvar för sin skapelse och ge upprättelse åt dess offer.


Staffan Carlshamre, professor emeritus i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Upptrappningen mellan Israel/Palestina maj 2021

LÄS VIDARE

DEBATT Det finns en avsaknad av palestinskt ansvar

ÄMNEN I ARTIKELN

Upptrappningen mellan Israel/Palestina maj 2021

Israel

Palestina

Gaza

USA

Jerusalem

Tyskland