Ja, välkomna polyamori – men inte okritiskt

Kyrkvärd: Alla är inte frälsta av flersamt liv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Som läget är nu finns många, inklusive biskopar, som menar att polyamori strider mot kyrkans tro, lära och äktenskapssyn. Ändå menar jag att polyamori i sig inte kan skammas och att ceremonier knappast kan uteslutas i framtiden. Det handlar om att öka inkluderingen och motverka diskriminering. Men att utmåla livsstilen som helt okomplicerad och som själva lösningen på tvåsamhetsnormens begränsningar är emellertid varken realistiskt eller uppbyggande, skriver Susanne Liljedahl.
Som läget är nu finns många, inklusive biskopar, som menar att polyamori strider mot kyrkans tro, lära och äktenskapssyn. Ändå menar jag att polyamori i sig inte kan skammas och att ceremonier knappast kan uteslutas i framtiden. Det handlar om att öka inkluderingen och motverka diskriminering. Men att utmåla livsstilen som helt okomplicerad och som själva lösningen på tvåsamhetsnormens begränsningar är emellertid varken realistiskt eller uppbyggande, skriver Susanne Liljedahl.

DEBATT. Svenska kyrkan är ett av världens mest progressiva och inkluderande trossamfund. Kyrkan har bland annat gjort upp med sin diskriminerande historia av hbtq-personer. Kärleken är i centrum, och det är glädjande att alla är välkomna.

Nu sjungs även polyamorins lov i höga, nästan undersköna, toner. Malmö pastorat öppnade under sommaren upp för bejakelsen av flersamheten.

I en debattartikel i Kyrkans tidning skriver kyrkoherden Gunilla Hallonsten och prästen Helena Myrstener att polyamorös identitet är ett av regnbågens spektra och att polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången.

Vackert så, och vackrare blir det när utsagan vidgas med teologiska tankar om Gud i en pågående process och i en relation som kallas treenigheten som flödar av jämlik, tillitsfull och ömsesidig kärlek.

Debattörerna talar om behoven av samtal och bjuder in en polyamorös influenserfamilj för ett panelsamtal i S:t Johannes kyrka i Malmö, och familjen vill ha en ceremoni som ett bröllop för att befästa sin kärlek och utbyta löften.

Ja, låt oss inte stå i vägen för samtal och kärlekens många ansikten i mångfalden, men samtalen får gärna rymma även de undrande och tveksamma. Och ämnet kräver något mer än vackra väckelseutsagor. Bland annat ber jag om lite mer verklighetsförankring.

I olika reportage av den brittiske dokumentärfilmaren, Louis Theroux (BBC, 2018) undersöks polyamorösa relationer. En del tycks fungera, men det är också bäddat för svartsjuka, besvikelser och uppbrott.

Polyamori sprudlar inte precis av jämlika, tillitsfulla relationer. Anar jag en viss naivitet hos Hallonsten och Myrstener eller är det en släng av den berömda dunbolsterteologin?

Även om vi tror att kärleken är störst av allt är det en sargad kärlek som utspelar sig i vår tid. Antingen vi lever ensamt, tvåsamt eller flersamt.

Sociologisk forskning av Zygmunt Bauman visar på ett olyckligt fenomen i högmoderniteten som beskrivs som flytande kärlek (liquid love). Det är en kärlek som påminner om konsumtion och som alltid lämnar oss i djup tomhet.

Andra forskare som Emma Engdahl beskriver hur kärlek ofta övergår i depression i postmodernismen.

Det kan vara befriande att Svenska kyrkan är progressiv, men skygglapparna måste av och realismen måste få komma in. Det behövs onekligen fördjupade samtal om kärlek. Jag tror exempelvis att vi behöver tala mer om kommunikation, konflikthantering och etik. Kärlek kan inte reduceras till bara eros, begär, känsla och virvlande drömmar.

Som läget är nu finns många, inklusive biskopar, som menar att polyamori strider mot kyrkans tro, lära och äktenskapssyn. Ändå menar jag att polyamori i sig inte kan skammas och att ceremonier knappast kan uteslutas i framtiden. Det handlar om att öka inkluderingen och motverka diskriminering.

Men att utmåla livsstilen som helt okomplicerad och som själva lösningen på tvåsamhetsnormens begränsningar är emellertid varken realistiskt eller uppbyggande.

Skilsmässostatistiken är visserligen dyster, men människans sökandet efter hälften av ens själ förblir.

Men visst låt det spraka i regnbågen och låt kärlekens bredd, höjd och djup utforskas. För en del kanske polyamori funkar, men livsstilen är knappast bortom all undran.


Susanne Liljedahl, hbtq-person, kulturskribent och gudstjänstvärd i S:t Petri kyrka i Malmö


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE