Våldtäkten blev en kul historia att skratta åt
Riksdagsledamot: Tystnaden är över – nu måste våra vittnesmål samlas in för framtiden
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-11-27
DEBATT. På bilden är jag arton år och väntar på bussen som ska ta oss till flygplatsen, hem från Kreta. Två veckor med fyra av mina tjejkompisar är över och vi ska hem.
Vi har festat, solat, dansat – och på väg hem sista kvällen blev jag stoppad av en kille i randig tröja som ville bomma en cigg. Jag röker inte, har aldrig gjort och hade givetvis inga cigaretter på mig. Då drog han in mig i en gränd och tryckte upp mig mot en husvägg. Vrålandes allt vad jag kunde försökte jag komma loss. Jag sparkade och missade men det gjorde honom arg och han slog vänster knytnäve i ansiktet på mig.
Det gjorde att jag for ut på gatan igen, ut bland folk. Folk som inte såg åt mitt håll, som inte brydde sigöverhuvud taget. Folk som måste hört mig skrika men bara gått vidare.
Blåtiran över ögat som syns på bilden försvann betydligt fortare än känslan av att det var mitt fel ändå. Jag hade ju gått ensam. På en strandpromenad full av folk. Men ändå. Och det var också vad folk sa. ”Du skulle inte gått ensam.” Skulden var min.
Samma känsla av skuld efter killen som dagarna innan millennieskiftet följde med hem från krogen och som när han inte fick som han ville slog mig och gjorde som han ville ändå. Ett blåmärke i form av en hand på rumpan fick mina kompisar att skratta nästa dag. Jag skrattade med.
En rolig historia som glatt berättades på fester. Först flera år senare har jag kunnat benämna det för vad det är. En våldtäkt. Fast ändå inte. Inte på riktigt. Inte en riktig våldtäkt. Vi strulade ju på dansgolvet. När jag vid två-snåret sa att jag skulle hem till min hund som behövde ut följde han med. Han tyckte ju så mycket om hundar.
Och det var också vad folk sa. ”Du lät ju honom följa med hem.” Skulden var min.
Skulden. Mitt fel. Borde inte ha gått hem ensam. Borde inte dansat. Borde inte skrattat. Borde inte haft den toppen. Borde inte sagt ja. Borde inte sagt sagt nej. Borde inte…
Men det är inte jag som inte borde. Det är inte unga tjejer av i dag som inte borde. Hur kan det vara ok att säga åt hälften av mänskligheten att de ska vara försiktiga, inte gå hem ensamma, inte klä sig si eller så, inte uppmuntra, inte flirta, inte strula, inte le för att individer från den andra halvan inte kan bete sig? Att beskära flickor, tjejer och kvinnors liv för att det finns idioter?
Nej, jag menar inte att vi ska slänga all försiktighet åt fanders. Jag vet att jag har rätt att gå över gatan när det är grönt ljus och jag vet också att de allra flesta bilister stannar. Men jag ser mig för innan jag går över för det finns idioter. Men – om jag blir påkörd när jag går över gatan när det är grönt ljus skulle ingen drömma om att få det till att det är mitt fel.
Att bete sig dumdristigt är en sak. Att förutsätta att rätten till samhället, oavsett tid på dygnet, är mitt på samma villkor som mäns är en helt annan.
Att lägga skuld på kvinnor – alla kvinnor – för att det finns män som inte kan bete sig är en fruktansvärt form av kollektiv dubbelbestraffning. Och det är nog nu.
Många med mig har vittnat. Vittnat om händer, kommentarer, blickar. Om att inte bli tagen på allvar. Om skulden. Om skammen. Allting är inte sådant som kan eller ska anmälas men oavsett om det är det eller ej ska vi inte ha vittnat förgäves.
Den nya jämställdhetsmyndigheten bör få i uppdrag att samla in alla berättelser, alla vittnesmål från kvinnor i alla åldrar och från alla delar av samhället om allt det som skär och begränsar kvinnors liv och vardag, hela tiden.
Våra berättelser, vare sig vi vittnat anonymt eller ej, visar på en verklighet som länge tystats ner. En tystnad som gjort att det kunnat fortgå. Det som är dokumenterat är svårare att ignorera. Först när vi alla ser och hör verkligheten kan vi göra något åt den. Vår verklighet ska inte tystas, den ska inge glömmas.
Tystnaden är över.
Det är i sanning nog nu.
Christina Örnebjär, riksdagsledamot Örebro län (L)
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.