Nazistkortet funkar inte mot SD, Löfven
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-10-20 | Publicerad 2016-10-18
Stig-Björn Ljunggren: Du måste våga ta itu med människors vardagsproblem
DEBATT. Som bekant säger Godwins lag att ju längre tid en politisk diskussion pågår, desto större är sannolikheten att Hitler kommer upp. Och, säger nutida uttolkare, den som först drar Hitlerkortet brukar också ha förlorat diskussionen.
Det är således inte speciellt gångbart att hänvisa till nazismen, fascismen eller för den del kommunism för att få hem en debatt.
Kanske kan vi med hänvisning till statsminister Stefan Löfven skapa en variant av Godwins lag: Graden av osäkerhet hos en politiker kan mätas i hur ofta de använder ideologiska fulstämplar på motståndarna.
Jämför gärna med hur borgerliga företrädare försöker måla upp bilden av att Sverige åter är på väg in i Löntagafondssocialism när regeringen föreslår att offentliga upphandlingar ska kräva kollektivavtal eller motsvarande. Den som påstår slikt har inte en fast verklighetsbild för sin omvärldsanalys.
Vi vet att det politiska etablissemanget länge försökte tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Tanken var att på så sätt inte legitimera partiet och Danmarkifiera Sverige. Genom att ge svenskhetens försvarare syre riskerade svenskheten att undermineras.
Och varje förslag som formulerades för att visa väljarna att även etablerade partier var bekymrade över invandringsproblematiken – som exempelvis liberalernas krav på språktest eller Göran Perssons oro för social turism – misstänkliggjordes som försök att fiska i grumligt vatten
Följden blev att människor lärde sig att inte diskutera dessa frågor, eftersom den som framförde tankar riskerade att bli utstämplad som SD:are.
Faktum är att om SD inte hade varit så starka, och beröringsångesten så monumental, så hade antagligen migrationspolitiken lagts om mycket tidigare. Blotta risken att få SD-stämpeln på sig har gjort att folk hellre höll truten.
Tigandet skapade ett halvt självspelande piano för Sverigedemokraterna. Deras valframgångar har gjort de etablerade partiföreträdarna ännu mer ängsliga för att ta i migrationsfrågan. Vilket i sin tur ökat SD:s röstetal.
Tiga är således ingen bra strategi. Men inte heller att kasta elakheter på motståndarna.
Om Stefan Löfven menar att Sverigedemokraterna är nyfascister, nazister, kännetecknas av att ha haft hakkorsflaggor på sina partisammankomster etc, då inställer sig en intressant fråga:
Vilken slags väljare har socialdemokraterna haft i alla val, som plötsligt bestämmer sig för att hoppa av och i stället rösta på ett neofascistiskt hakkorsprytt nazistparti?
Tre saker borde nu göras i stället för att ropa fula ord.
Fortsätt att beröva SD deras hemmafrågor genom att försvara den svenska modellen och bevara återvändandet till traditionell restriktiv invandringspolitik.
För det andra måste socialdemokratin tydliggöra att partiets politiska projekt är att utvidga demokratin till hela samhället – och därmed se människor som medborgare, inte som tillhöriga en viss grupp.
Kort sagt, det behövs en ideologisk uppgörelse där det tribalistiska identitetspolitiska träsket dräneras.
Argumentet är mycket enkelt – att det finns förtryckta grupperingar i samhället som kan identifieras av kön, sexualitet, geografisk hemhörighet, arbete, etc innebär inte att dessa analytiska kategorier ska permanentas.
Vi vill inte ha ett samhälle med kelgrisar eller styvbarn, sa Per Albin Hansson i sitt berömda Folkhemstal. Med det slog han an till en idé om ett universellt medborgarskap där vi betonar likheterna, inte skillnaderna.
För det tredje måste socialdemokraterna fortsätta arbeta på det projekt som varit så framgångsrikt under drygt 100 år – nämligen att ta itu med människors vardagsproblem. Att våga diskutera sådant som folk samtalar om – även med risk att säga fel eller råka använda formuleringar som inte anses politiskt korrekta.
Socialdemokraterna lyckas när sjukvården fungerar, omsorgen förbättras, tågen går och grannens jänta får en anställning, gärna med en lön det går att leva på fast det är ett jobb hos kommunen. Då blir det också lättare att vara socialdemokrat. Och slippa slänga fula ord på motståndarna.
Stig-Björn Ljunggren
Läs repliken från LO: Problemet är inte Löfven – utan rasismen i SD
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.