Debatt

Dokumentären om Soran Ismail visar varför SVT ska bantas

Cuf: Public service lägger våra skattepengar på fel saker

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

DEBATT. I tisdags släppte SVT dokumentären ”Persona non grata”, om komikern Soran Ismails liv efter att ha blivit anklagad för ett flertal våldtäkter och sexuella ofredanden under Metoo-hösten 2017. Utredningarna lades ner i brist på bevis.

Sedan dess har det skrivits otaliga krönikor, insändare, tweets och andra inlägg på sociala medier som rasat mot att en Metoo-anklagad man får gråta ut i Sveriges Television. Pressfriheten är självklart viktigt, men vad som helst kan faktiskt inte ske i medier som finansieras med skattemedel.

Skattefinansierad media ska inte ensidigt skildra en Metoo-mans perspektiv, dela ut pris till misstänkt gängkriminella rappare på musikgalor – eller syssla med annan underhållning utan utbildningssyfte, för den delen. 

Public service finansieras av skattebetalare. Således är och bör syftet med densamma vara att tillhandahålla objektiv informationsspridning och nyhetsrapportering samt verka i ett utbildande syfte. Vidare bör även public service erbjuda sitt programinnehåll på Sveriges minoritetsspråk.

Problemet i dag är att Sveriges Television och Sveriges Radio även sysslar med fiktion och underhållning, som inte verkar i ett utbildande syfte eller är på minoritetsspråk.

De måste sluta produceras medelmåttiga underhållningsprogram för skattebetalarnas pengar. 

Var och vartannat år dyker det upp nya programsatsningar i både Sveriges Television och Sveriges Radio, som antingen går i graven efter en säsong eller fortsätter existera för att halvdana medieprofiler ska ha en inkomst.

Vi har då aldrig hört något vettigt argument för att tv- och radioprogram som ”Vem kan vad?”, ”Doobidoo” och ”P3 Busringer med Johannes Cakar”, ska finansieras av offentliga medel.

Centerpartiets ungdomsförbund anser inte att det är rimligt att skattebetalarnas surt förvärvade slantar ska gå till att bekosta flamsiga program där B-kändisar ska leka i tv och radio. 

Ett vanligt argument i debatten är att public service behövs som en oberoende medieaktör som tillhandahåller nyheter, information och utbildar befolkningen.

Om detta nu är syftet, hur kommer det sig att 2,4 miljarder skattekronor går till fiktion, underhållning och sport? Denna siffra utgjorde alltså 51 procent av SVT:s totala programkostnader år 2018. Detta urholkar inte bara public service grundläggande syfte, utan konkurrerar även ut fristående aktörer på mediemarknaden.

Vissa vill säkerligen hävda att dokumentären om Soran Ismails liv efter Metoo är en form av samhällsgranskning, och även på ett sätt nyhetsrapportering. Men att påstå att dokumentären är objektiv är verklighetsfrånvänt. Bara i titeln på dokumentären förfinas situationen och man kan inte annat än att tolka in att det – på ett eller annat sätt – är synd om Ismail. Detta eftersom det latinska uttrycket persona non grata ungefärligt kan översättas till ”en oönskad person”.

Är det verkligen de skattefinansierade mediernas roll att finnas där med utrymme för Metoo-anklagade män att gråta ut i? Det tycker i alla fall inte vi.

Det finns ingen rimlig förklaring till varför skattefinansierad media överhuvudtaget ska arrangera galor eller skildra Metoo-mäns ensidiga perspektiv på bästa sändningstid.

Inför förhandlingen av nästkommande tillståndsperiod för public service, 2026 – 2034, bör Sveriges regering strypa de onödiga kostnaderna för program som inte uppfyller public service primära syfte. Detta är inte bara persona non grata – det är även public service non grata. 


William Fröding, förbundsstyrelseledamot för Cuf
Caroline von Seth, kulturpolitiskt talesperson för Cuf


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Cuf, Centerpartiets ungdomsförbund

LÄS VIDARE

DEBATT Varför är det okej att driva med tanter, SVT?

ÄMNEN I ARTIKELN

Cuf, Centerpartiets ungdomsförbund

Public service

Soran Ismail

Media & reklam

Journalistik

MeToo

Medier