SVT - hemlösheten mer komplicerad än ni visar

Debattörerna: Utvecklingen av hemlösheten har ett nära samband med bostadsbristen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-01-07

helskärm

DEBATT. Nyligen har TV-serien ”36 dagar på gatan” avslutats. Fotografen Christoffer Hjalmarsson har med kamerans hjälp skildrat förhållandena för den grupp uteliggare som framlever sina liv på Stockholms gator.

Den här typen sociala reportage har en förmåga att skildra mycket utsatta grupper som många av oss mer välbeställda i samhället aldrig kommer i kontakt med. Skildringarna kan också väcka debatt och i bästa fall åstadkomma förändringar vilket trots allt är det viktigaste.

Samtidigt måste man ställa sig frågan vad skildringar av livet på gatan får för betydelse för inställningen till den svenska hemlösheten på ett mer generellt plan?

Det är trots allt en mycket liten grupp av landets hemlösa som stämmer in på de hemlösa som skildras i programmet. De är förvisso viktiga men tittarna får alltså insyn i en mycket liten del av det komplexa fenomen som hemlösheten i dagens samhälle utgör.

Det är inte säkert att tittarna uppfattar detta, och inte heller att det leder till sådana insatser som i grunden kommer tillrätta med problemet. I tidningstexter efter programmet hittar vi åsikter som att programmet skildrar den verkliga hemlösheten.

Problemet är att sådana här föreställningar som sammanbinder nästa alla hemlösa med ett liv gatan och missbruk redan förekommer i samhället. Om de får förstärkning av andra liknande föreställningar, kan de cementera en felaktig bild av svensk hemlöshet i dag och dess orsaker.

Den samhällsvetenskapliga forskningen har visat att stereotypa eller endimensionella bilder kan skapa generaliserade trossystem. Bilder blir ikoner för eller sammanfattar ett större samhällsproblem på ett förenklat och snedvridet sätt.

Därför är det nödvändigt att denna typ av program sätts in i ett större sammanhang, så man bättre kan förstå orsakerna bakom hemlösheten och vilka åtgärder som är nödvändiga.

Hemlöshetsorganisationer, framför allt i USA, har sedan lång tid fört en kampanj mot ensidiga beskrivningar av de hemlösa som missbrukare, trashankar och psykiskt sjuka.

Inte heller vet man vad som är orsak och verkan, menar de. Det kan mycket väl vara så att livet på gatan skapar de synliga problemen.

Organisationerna menar också att i stället för en ensidig fokusering på enskilda individer, bör man i högre utsträckning framhålla de strukturella mekanismer som skapar hemlöshet.

Sedan 1993 har Socialstyrelsen därför gjort kartläggningar var sjätte år av den svenska hemlösheten:

• 1993: 9 903 hemlösa
• 1999: 8 440 hemlösa
• 2005: 17 800 hemlösa
• 2011: 34 000 hemlösa
• 2017: 33 250 hemlösa

Ett antal kommuner besvarade inte enkäten i senaste kartläggningen, vilket gör att hemlöshetstalen sannolikt inte minskat – utan ligger på en fortsatt hög nivå.

Utvecklingen hemlösheten har ett nära samband med utvecklingen av bostadsmarknaden och bostadsbristen i Sverige. Det innebär att gruppen hemlösa också dramatiskt har förändrats.

Den största gruppen hemlösa i dag har inga andra problem än att de inte kan få långsiktiga och hållbara boendelösningar på grund av en svag ekonomi jämfört med andra bostadssökande. De kan därför ses som strukturellt hemlösa.

I senaste kartläggningen 2017 konstateras att uppskattningsvis 10 500 – 15 000 barn kan ha befunnit sig i någon form av hemlöshet under mätveckan, stadigvarande eller växelvis. Ytterligare 3 600 – 7 300 barn skattades ha föräldrar som var i hemlöshet.

Vi vänder oss inte mot programserien 36 dagar på gatan som sådan. De som skildras är värda ett bättre öde och det är en skam för oss och vårt samhälle att de lever på gatan.

Men vi menar att public service-företagen har en särställning när det gäller skildringar av komplexa sociala problem. Man borde därför direkt i anslutning till serien sänt flera program där hemlöshetens utveckling hade skildrats på ett mer övergripande sätt och satts i samband med bostadsmarknadens utveckling och med hur man arbetar för att komma tillrätta med hemlösheten.

Då hade forskare, experter, politiker och talesmän för olika grupper hemlösa kunnat ge en heltäckande beskrivning av dagens bostadspolitik som är en av de mest brännande sociala frågorna i dag.

Så hanterade public service det första sociala reportaget i radion för 80 år sedan. Då sändes radioserien ”Med Ludvig Nordström på husesyn, föredrag med grammofonintervjuer”. Den sändes i tio avsnitt under oktober – december 1938 och handlade om bostadsfrågan.

Nordströms skildringar fick mycket kritik och det hävdades att ”han valde att rota i de sämsta” och det handlade om ”sensationsskildringar” av ett ”lortsverige”.

Då ordnade dåvarande radiotjänst en rad uppföljningsprogram där bostadsfrågan belystes av experter på ett mer övergripande plan och som gav en kompletterande och mer övergripande bild än Nordströms husesyn av dåliga bostäder runt om i landet.

Men allra viktigast ledde programmen vidare till politiska åtgärder som gav positiva förändringar och på sikt ett miljonprogram som gav oss Europas bästa bostadsstandard och en i det närmaste eliminerad hemlöshet. Vi har alltså gjort det förut så låt oss göra det igen.

Här har media och särskilt publik service en viktig uppgift. Så har också vi forskare som studerar och engagerar oss i denna ytterst viktiga sociala fråga en uppgift. Hemlöshet ser vi som uttryck för den allra största och värsta sociala utsatthet som kan drabba en människa och den drabbar även barn.

Det är nödvändigt att omgående ta tag i dessa problem och arbeta fram en nationell strategi som genomförs så snart som möjligt.

Hans Swärd, professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskar om fattigdom, hemlöshet och sociala problem.
Per Eriksson, professor vid Lunds universitet och rektor för universitetet 2009 – 2014 samt generaldirektör för Vinnova 2001 – 2008.

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.