Inför en nollvision nu mot att barn far illa
Debattören: Jag borde ha blivit omhändertagen mot mina föräldrars vilja
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-03-10
DEBATT. På min sons treårsdag, efter paketöppning, sång och födelsedagstårta läste jag som många andra reportaget om ”Lilla hjärtats” öde.
Den lilla treåriga flickan i Norrköping miste livet som följd av att domstolen beslutat att hon skulle ryckas upp från tryggheten i den fosterhemsfamilj hon varit placerad i sedan födseln för att istället flyttas till sina biologiska föräldrar.
Detta trots att socialtjänst och förvaltningsrätt larmat om de biologiska föräldrarnas oförmåga att ta hand om barnet. Rättsystemet valde med andra ord att sätta de biologiska föräldrarnas intresse före barnets rättigheter. Som mamma kan jag bara föreställa mig den avgrundsdjupa sorg och smärta som fosterhemsfamiljen genomlider efter att ha förlorat sitt barn och syskon.
Samhället borde inte tillåta att barn far så här illa. Tyvärr är det så här verkligheten ser ut. Jag är själv smärtsamt medveten om det.
Som två-åring flyttades jag till ett HVB-hem med min mamma eftersom det bedömdes finnas en risk att hon skulle skada mig. Av socialtjänstens journaler framgick det tydligt att hon troligen led av en allvarlig psykisk sjukdom, men ingen diagnos ställdes och hon fick i stället resa hem med mig och min nyfödde bror. Inga insatser sattes in eftersom mina föräldrar motsatte sig detta. Under uppväxtåren följde en rad utredningar av vår familj.
Jag har själv tagit del av journalerna och häpnas av hur mycket information socialtjänsten i Norrköping hade om de missförhållanden som rådde. Jag borde ha blivit omhändertagen mot mina föräldrars vilja, men ingenting gjordes.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, rapporterade senast häromveckan om de allvarliga brister som råder i kommunernas hantering av utsatta barn. Av de 819 tillsynsbeslut från 2017 och 2018 som IVO granskat fann de brister i nästan 7 av 10 fall.
Störst brister fanns i hanteringen av orosanmälningar, förhandsbedömningar och utredningar. I de värsta fallen får det en dödlig utgång för barnen.
I många fall blir konsekvensen att barn utsätts för psykiskt och fysiskt våld, otrygghet och missförhållanden som sätter spår för livet. Forskning visar att en otrygg uppväxt som präglas av exempelvis våld eller fattigdom får fysiologiska konsekvenser.
Oavsett hur det går för barnen senare i livet, om de får välfungerande liv, lång utbildning eller hög lön sitter spåren av dessa trauman kvar i kroppen resten av livet.
Följden är att vi som vuxit upp på detta sätt löper betydligt högre risk än andra att drabbas av en mängd sjukdomar, råka ut för allvarliga olyckor och att dö i förtid.
Det duger med andra ord inte att exempelvis ge utsatta barn extra stöd i skolan för att de ska kunna få en bättre framtid. Vi behöver en nollvision mot att barn far illa. Inget annat är gott nog. Varje barn som går miste om sin barndom och i värsta fall sitt liv är ett barn för mycket.
Regeringen har gett Socialtjänsten i uppdrag att komma med förslag för att stärka socialtjänstens möjlighet att sätta in insatser för barn och unga vars vårdnadshavare motsätter sig detta. Det är bra, men det räcker inte.
Vi behöver en socialpolitik med högre ambitioner och större resurser om vi menar allvar med att alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Socialtjänsten saknar i dag såväl medel som verktyg för att ingripa och ge barn, ungdomar och familjer det stöd de behöver.
Socialsekreterarna behöver fler kollegor, bättre arbetsförhållanden och en bredare palett av möjliga insatser att kunna sätta in. Det saknas ett systematiskt arbete för att hindra att barn och unga far illa. Samhället ingriper först när barnet redan har utsatts för övergrepp eller missförhållanden.
I stället bör vi arbeta förebyggande, genom att tidigt identifiera föräldrar som på grund av riskfaktorer löper ökad risk att utsätta sina barn. Förutsättningarna att fånga upp barn och ungdomar i förskolan och skolan måste stärkas.
Till syvende och sist måste vi som samhälle genomgå en attitydförändring, där föräldrars rätt till sina barn underordnas barns rätt till sina föräldrar, och en uppväxt fri från våld, förtryck och otrygghet.
Milischia Rezai, maskrosbarn och fd politiskt sakkunnig på Socialdepartementet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.