Inkomstklyftans bländvita leende
Martin Ezpeleta: Om klyftan växer långsamt nog så gör det inte särskilt ont
Den svenska lönepolitiken är som en tandställning. Den dras åt successivt, så att det inte ska göra ont eller märkas när tänderna eller inkomsterna glider isär. När tänderna justerats, drar man försiktigt åt ännu mera.
För att frigöra plats i den ekonomiska käften och därmed kunna flytta lönegaddarna ännu mer, har regeringen dragit ut alla mjölktänder – i dag får två tredjedelar av de öppet arbetslösa ingen ersättning alls från arbetslöshetsförsäkringen.
Det tomrum gör att man istället kan satsa på färre tänder. Och sänka skatterna, fluoret som regeringen lovar kommer att ge den svenska arbetsmarknaden ett bländvitt leende så småningom.
Men i dagarna har LO släppt sin rapport ”Makteliten kommer igen” som studerat vd-lönerna i jämförelse med vanliga knegare. Och tänderna verkar sitta längre ifrån varandra än någonsin.
I dag tjänar en toppchef inom näringslivet lika mycket på ett år som en industriarbetare tjänar under hela sitt arbetsliv. ”Medan makteliten går igenom krisen i stort sett oskadd, tvingas vanligt folk försöka överleva trots krav på sänkningar av både löner och pensioner”, jämrar sig LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin.
Men trots sitt högljudda jämmer har hon glömt bort att sopa rent framför LO-borgens egna dörr. Arbetarrörelsen har också fått blodad tand. LO-kontrollerade Folksams vd tjänade nämligen förra året 6,1 miljoner kronor. Det är en månadslön på en halv miljon kronor. Med LOs välsignelse.
LO:s chefsekonom Ola Pettersson säger det har skett en normförskjutning i Sverige och att vi i dag accepterar löneskillnader mer än tidigare.
Tandställningen som gjort oss okänsliga – den progressiva förskjutningen i munnen möjliggör att avståndet mellan de yttersta tänderna blivit större än någonsin. Utan att någon reagerar kraftfullt över det. Visst, det kan göra lite ont varje gång som tandställningen dras åt, men det går snabbt över – liksom Lundby-Wedins jämmer snart tynat bort i mediebruset.
Men någon gång, förr eller senare, kommer tandställningen att försvinna. Och vi kommer att titta oss själva i spegeln. Och upptäcka till vår fasa att istället för det utlovade perfekta och bländvita leendet, har vi fått Povel Ramels framtänder.