Okritisk hyllning till Anders Borg
Martin Ezpeleta har läst DN:s söndagsintervju med finansministern: Osmakligt och inställsamt
I söndags publicerade DN Söndag ett porträtt av finansministern Anders Borg.
En osmaklig, inställsam och pinsam propagandistisk sörja som inte förtjänar att kallas för journalistik.
För som journalist har du två sätt att förhålla dig till makten på:
Antingen är du en finne i röven eller så är du en rövslickare.
Visst kan du berömma en politisk gärning, en ledaregenskap, en krishantering – det handlar ju inte om att svartmåla makthavare – men journalisten bör inte förlora balansen, den kritiska hållningen.
I söndags fick Anders Borg hålla låda i DN. Inte en enda jobbig motfråga.
Tvärtom: den som skulle tillföra balansen, den nödvändiga motvikten, var alldeles för begeistrad för att kunna utföra sitt jobb.
Redan inledningsvis bekänner hon sin svaghet:
”Här andas allt rokoko, det är högt till tak och känslan av att vi fått audiens kittlar”. Rokokon kommer så småningom att färga av sig på det svulstiga språket och ”porträttet” blir mer förskönat än ett photoshoppat Vouge-omslag.
Anders Borg är numera ”en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor”.
Wow! Vanligtvis måste man be chefredaktören om tillstånd innan man använder ett adjektiv i Sverige, men idag verkar den svenska måttfullheten ha fått dispens. Så i sann nordkoreansk anda fortsätter komplimangerna att hagla över Ledaren:
”Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats. - Visst får man känslan av att han är för stor för Sverige?, viskar till och med en journalistkollega när vi ser Borg agera. Och det ligger någonting i det.”
En ledare för stor för Sverige??
Sverige har en fin tradition, värd att värna om: Våra politiker behandlas inte som idoler. Vi tillskriver dem inte superkrafter, vi lägger inte landets öde på enskilda axlar, vi tror inte att en minister ensam kan lösa alla problem.
I går åkte jag med en taxichaufför här i Buenos Aires som beklagade sig över kvalitén på argentinska politiker.
– Vi har ju fått fram Diego, sa han, varför ska det vara så svårt att få fram politikens Maradona?
Så tänker vi vanligtvis inte i Sverige. Tack och lov.
En annan trevlig tradition som förtjänar att förvaltas bättre än vad DN gjorde i söndags är att medier inte agerar som regeringens eller enskilda politikers PR-byrå.
Jag misstänker att DN ville ge oss en trevlig och avslappnad söndagsläsning.
De misslyckades radikalt. Jag var inte den enda som satte kaffet i halsen den morgonen när jag istället för ett spännande reportage om om landets finansminister fick läsa en okritisk hyllning till politikens Ingemar Stenmark.