Maten blir dyrare – är det dags för prisstopp?

Mats Greiff: Vi behöver ifrågasätta den marknadsliberala normen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Historiskt har inflation bekämpats med prisstopp. Men i dag har den marknadsliberala normen blivit så stark att en sådan lösning inte ens diskuteras som möjlig, skriver Mats Greiff.
Historiskt har inflation bekämpats med prisstopp. Men i dag har den marknadsliberala normen blivit så stark att en sådan lösning inte ens diskuteras som möjlig, skriver Mats Greiff.

DEBATT. Inflation känns! För varje gång jag kommer till kassan i matbutiken eller elräkningen droppar in har priserna stigit.

En hyfsat högavlönad akademiker klarar av det, även om det är frustrerande att priset för ett kilo kycklingfilé ligger på 175 kronor och en ask Bregott över 60. Elräkningen i min hyresrätt är i det närmaste fördubblad trots minskad förbrukning.

Om jag nu som akademiker klarar av inflationen så måste det vara ytterst kännbart för ensamstående arbetarklassföräldrar, andra småbarnsfamiljer och pensionärer med en växande osäkerhet om hur stor elräkningen ska vara nästa månad och hur långt matkassan ska räcka.

Allt större del av fritiden går åt för att leta extrapriser eller följa elpriset timme för timme. Vem har tid till det?

Riksbanken försöker komma till rätta med inflationen genom att höja räntorna med syfte att köpkraften ska minska och prisstegringen stanna av. Denna åtgärd drabbar alla de som köpt dyra bostäder eller lockats att ta konsumtionskrediter av olika slag under den ekonomiska boom som präglat 2010-talet.

Under tidigare perioder i Sveriges historia har inflation lett till matupplopp där människor tagit saken i egna händer och plundrat butiker eller lager och betalat ett pris för varorna som ansetts som rättmätigt.

I modernare tider har inflation ibland bekämpats med prisstopp, antingen allmänt sådant eller specifikt på vissa varor som är av den arten att det är svårt att överleva utan dem. Mat är ett sådant exempel.

I dag har emellertid en marknadsliberal norm blivit så stark att en sådan lösning inte ens diskuteras som möjlig.

I den rådande marknadsliberala diskursen framställs det nästan som att priser på en marknad fastställs av en högre makt eller att det är en naturlag som bestämmer på vilken nivå ett pris sätts oavsett den reella produktionskostnaden för varan i fråga.

I själva verket är det så att den som äger en vara och har för avsikt att sälja den är den som enväldigt bestämmer priset.

Enligt den ekonomiska teori som marknadsliberalismen vilar på har köpare av varan en möjlighet att påverka priset genom att strunta i att köpa varan om hen tycker att priset är för högt. På så sätt menar försvararna av marknadsliberala idéer att en jämvikt uppstår, och säljare och köpare kommer överens om en rimlig prisnivå.

Icke desto mindre menar jag att det är säljaren som har den yttersta makten vid prissättning. Denna makt är ännu tydligare när det rör sig om varor som köparen måste skaffa sig för att överleva. Det går inte att strunta i föda, bostad eller att förbruka el.

Inflation drivs således alltid av de som har den yttersta makten över prissättningen eftersom de kan sätta priser de själva önskar.

I dagens mediedebatt, liksom vad gäller den politiska debatten finns det emellertid bara en sorts vara där det förespråkas att makten över priset inte ska finnas hos säljaren utan hos köparen. Det är priset på arbetskraft.

Det får enligt borgerlig media och en enig politisk sfär inte höjas så att det kompenserar arbetskraftens säljare för de prisuppgångar som sker på livsnödvändiga varor.

I hätska ordalag varnas det för sådana lönehöjningar med motiveringen att det skulle vara samhällsfarligt och inflationshöjande.

Här föreligger med andra ord ett slags diskursiv makt som förhindrar dessa säljare att utöva sin makt över prissättningen på den enda vara de förfogar över och kan sälja på en marknad.

Den diskursiva makten ifrågasätter däremot inte att de producenter som säljer livsnödvändiga varor självständigt ska få bestämma priserna. Denna makt kan enkelt begränsas med hjälp av ett prisstopp.

Men det skulle ju ses som ett ingrepp i marknadsliberalismens sätt att fungera och innebära att den ekonomiska maktbalansen i samhället förändras, och det skulle ju vara farligt. Eller?


Mats Greiff, professor i historia, Malmö universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN