Karl XII-statyn var ett demokratiskt projekt
Replik från historiker om om att byta ut statyn i Stockholm
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-06-17
REPLIK. Det var antagligen helt oundvikligt att någon skulle lyfta frågan om att ta ner Karl XII-statyn. Jag vill inte med detta lägga mig i debatten om statyfällningarna i USA och Storbritannien, det är ju en sak som måste hanteras där.
Men, om nu frågan på allvar ska tas upp i Sverige bör ju argumenten åtminstone förhålla sig någorlunda korrekt till den historia som debattören tycker så illa om.
Jan Björinge menar att det är fel att stockholmarna i det offentliga rummet tvingas att röra sig i skuggan av bronsspöken från förtryckandets mörka tidevarv, som Karl XII. Rimligare då, enligt Björinge, att byta ut krigarkungen mot någon trevligare och fredligare representant för det Sverige vi vill ha.
"Lika lite som skattefinansierade medier med särskild genomslagskraft bör sprida antidemokratiska budskap bör staten eller andra offentliga aktörer göra det i det offentliga rummet", skriver Björinge malligt.
Man må tycka vad man vill om detta men jag tycker ändå att det är viktigt att understryka att Karl XII-statyn inte tillkom på statligt initiativ. Faktiskt inte ens från högerhåll, vilket man med tanke på statyns huvudsakliga symbolladdning i dag kanske skulle kunna tro.
När statyn restes i slutet av 1860-talet var nationalismen ännu inte den chauvinistiska militärideologi som den senare kom att bli, utan mer av en idealistisk folkrörelse som önskade alla folkslags frihet från imperialistisk ockupation. I det blev – märkligt nog, det kan jag erkänna – Karl XII en kampsymbol för flera utländska invånare i Sverige som i den gamle kungen såg en förkämpe för den lilla statens självständighetsstrid mot en övermäktig stormakt, nämligen Ryssland.
Det var därför en grupp exilpolacker i Sverige som – tydligen helt obrydda av det faktum att Karl XII under sin levnad spenderat flera år rövandes och härjandes där – tog initiativ till statyn.
Den bekostades genom en folklig insamling och motivet togs fram genom en tävling, som konstnären Johan Peter Molin (1814-1873) vann. Det kan i förbigående nämnas att man från högerhåll rynkade på näsan åt hur anakronistisk avbildningen var: en ”riktig” Karl XII hade suttit till häst och haft sin trekantiga hatt på sig, inte stövlat omkring till fots med blottad hjässa!
När statyn invigdes 30 november 1868 – bara två år efter representationsreformens genomförande i riksdagen – vajade inte bara svenska utan även polska, finska, ungerska och grekiska flaggor i vinden, till tecken för folklig frigörelse. Gratulationer strömmade in från utlandet, bland annat från den italienske gerillamannen och frihetskämpen Garibaldi.
Det var alltså inte staten som försökte trycka ner förtryckets budskap i halsen på de svenska medborgarna. Faktiskt var det precis tvärtom. Statyn var från början ett liberalt och rentav folkligt projekt.
När man vid invigningen byggde en skymmande läktare för de förnämsta gästerna att sitta på ledde detta till att medborgare ur de lägre samhällsskikten startade kravaller av ursinne över att inte kunna se avtäckandet. Den liberale debattören och författaren August Blanche lär ha varit så upphetsad inför denna stora dag att han på väg mot invigningen drabbades av hjärtsvikt och avled på ett apoteksgolv.
Paradoxalt nog – åtminstone för Björinge – kan hela debaklet med Karl XII-statyns historia alltså snarare ses som en del av vår demokratiska historia. Och det tycker jag kan vara värt att hålla i åtanke innan man skickar grävskoporna till Kungsträdgården.
Oskar Sjöström, historiker verksam vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.