Vårt hippa miljöparti – vart tog det vägen?

Debattörerna: Lövin accepterades – andra som röstar mot partilinjen får silkessnöret

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-10-24

Vårt hippt moderna parti blev sorgligt nog omsprunget av bland annat det mer än hundraåriga Labour vad gäller respekten för olikhet, skriver miljöpartisterna Jabar Amin och Annika Lillemets.

DEBATT. I slutet av september stod det klart att Jeremy Corbyn fått förnyat förtroende att leda det ärevördiga brittiska Labourpartiet, som grundades medan drottning Victoria ännu satt på tronen.

De 59 procent av Labours medlemmar och sympatisörer som i fjolårets partiledarval röstade på Corbyn – och som i årets omröstning utökades till 62 procent – har uppenbarligen överseende med att han under sina år i underhuset vid fler än 500 tillfällen röstat mot den egna partigruppen.

Denne pacifist röstade, exempelvis, mot Storbritanniens deltagande i invasionen av Irak 2003 och sällade sig därmed till den lilla skara som vågade trotsa sin egen premiärminister.

I det svenska socialdemokratiska partiet, 127 år ungt, gick Leif Pagrotsky som näringsminister aktivt mot sin statsminister inför folkomröstningen om EMU 2003 och placerade till yttermera visso en synnerligen EMU-kritisk artikel på regeringens hemsida.

Göran Persson var knappast känd för att vara tillåtande, men det var aldrig tal om att Pagrotsky skulle få silkessnöret.

Miljöpartiets nuvarande språkrör Isabella Lövin röstade som EU-parlamentariker flera gånger mot vad den gröna gruppen i EU-parlamentet gemensamt beslutat om och i frågan om icke-kommersiell fildelning röstade hon dessutom mot MP:s eget valmanifest.

Några åtgärder mot den fronderande ledamoten vidtogs emellertid aldrig, vare sig från de gröna i EU-parlamentet eller från Miljöpartiets sida. Högt i tak bedömdes uppenbarligen som viktigare än total följsamhet mot fattade majoritetsbeslut.

I Miljöpartiets riksdagsgrupp blev däremot två riksdagsledamöter, Valter Mutt och Carl Schlyter, avsatta i juni i år för olydighet. Att de i 99 fall av 100 röstat enligt partilinjen och att de till hundra procent följt partiprogrammet räckte inte för våra språkrör – Isabella Lövin och Gustav Fridolin – och inte heller för partiledningen i övrigt.

Därmed blev vårt hippt moderna parti sorgligt nog omsprunget av bland annat det mer än hundraåriga Labour vad gäller respekten för olikhet. Detta borde egentligen inte vara möjligt med tanke på vårt partis vurm för mångfalden och individens rätt att hävda sin egen uppfattning.

”Vi är övertygade om att olikheter berikar … Vi tror på mångfald, och det är en av den gröna rörelsens styrkor … Den gröna rörelsen står för ett frihetligt perspektiv på politiken. Vi är övertygade om att yttrandefrihet, åsiktsfrihet och deltagande demokrati gör samhället bättre. Det är på ställen där människor och kulturer möts och blandas, där människor är fria att tänka och tycka efter eget huvud, och där tankar, visioner och olikheter respekteras som nya utvecklande idéer blomstrar.”.

En dag kommer partimedlemmar, sympatisörer och väljare att fråga språkrören och majoriteten i vår riksdagsgrupp: hur kunde ni som stoltserade med modernitet och att vi har högt i tak agera så repressivt?

Jabar Amin, riksdagsledamot (MP)
Annika Lillemets, riksdagsledamot (MP)

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.