Våga välja bort väljare, Löfven
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-05-29
Debattören: Socialdemokraterna kan inte vara allt för alla
”Framtidens folkrörelse” är ett av två teman när Socialdemokraterna nu har kongress i Västerås. I skuggan av rekordlåga opinionssiffror och vikande medlemstal är temat förstås extra aktuellt.
Många av de ombud och s-märkta debattörer som drömmer om en tid när Socialdemokraterna åter kan bli dominerande i svensk politik, betonar att S måste bli ett parti för alla igen, att alla ska med.
Aftonbladets Karin Pettersson sammanfattar drömmarna i sin ledare när hon skriver att partiet måste klara att locka väljare i alla samhällsklasser, i storstäder och i glesbygd, både bland arbetare och tjänstemän. Receptet är att sätta ord på människors oro och ge svar på hur lösningarna ser ut. Alla ska med, verkar det som. Men är det realistiskt?
Att partiet ”imploderat som samhällsbärande kraft”, för att låna Sydsvenskans Per T Ohlssons ord, är korrekt men kan inte enbart förstås som ett socialdemokratiskt misslyckande utan måsta också ses som en korrigering av politisk abnormalitet, såväl politiskt som historiskt.
Politiskt: Att ett enda parti skulle dominera ett lands politik är reserverat för en- och två-partistater som Kina och USA. I andra länder är partier av varierande storlek, där det inte är dåligt att locka en tredjedel eller fjärdedel av väljarna. 2015 gäller det även i Sverige.
Historiskt: Orsaken till att hälften av svenskarna röstade på socialdemokrati i många år berodde på att hälften av svenska folket utgjorde en relativt homogen grupp, med likartade värderingar och samsyn på hur omvärlden skulle tolkas. Den tiden är förbi, tack och lov. I dag gillar alla olika, även i Sverige.
Att tro att ett och samma parti ska kunna locka väljare i alla samhällsgrupper är därför naivt när partiet bortser från att dessa numera heterogena grupper inte längre delar värderingar eller världssyn. Att försöka vara allt för alla är dessutom att inte vara riktigt rätt för någon.
När jag på kongressen deltar i två seminarier om framtidens folkrörelse är mitt ena budskap att Socialdemokraterna måste ställa sig frågan om vilka som inte ska med. (Några förslag: De främlingsfientliga, radikal-individualisterna, tokvänstern).
Det andra budskapet är att återideologisera retoriken. Socialdemokratin växte fram genom att ständigt tala om ideologi, något som glömdes bort när folk hade fattat grejen och partiet blev den dominerande kraften i svensk politik. Uppenbarligen förstår allt färre vilket Sverige partiet vill se, bortom de taktiska utspelen.
För att en folkrörelse ska attrahera människor i dag krävs att den vet vilka som ska med och varför. Eller uttryckt annorlunda: en välartikulerad, modig och kollektiv vision kopplad till en lika tydlig bild av vad individen har att vinna på att engagera sig för förverkliga den.
Bland det historiska tankegodset finner jag att socialdemokratin har en trumf på hand: solidaritetstanken. I det digitala nätverkssamhället är ömsesidighet och att gå samman för att skapa eller förändra saker helt naturliga. Det är samma tanke som gjorde Socialdemokraterna till ”da shit” för hundra år sedan. Genom att koppla alla förslag till den större solidaritetstanken skulle man kunna bli relevant igen.
I alla fall för en tredjedel av befolkningen.