Jag lämnade studierna för vår överlevnad
Debattör: Behöver att ni också offrar er bekvämlighet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-08-15
Del 9 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.
Tänk dig att ditt hus brinner. Du sitter längst upp på vinden utan nödutgång, men med ett fönster ut mot gården.
Där ute står alla vuxna i ditt liv. Allt ifrån dina lärare till statsministern. Du skriker ”Det brinner!” och de vuxna svarar ”Vad bra att du säger det. Du är en förebild!”. För detta förväntas du vara tacksam.
Någon kastar ett glas vatten mot lågorna och alla applåderar. Direkt efteråt häller någon annan på en dunk bensin, och de vuxna säger ”Det där var väl dumt, men jag förstår att det var svårt att låta bli. Lågorna är trots allt väldigt fina”.
Och längst upp i huset sitter du. Du känner hettan komma närmare. Du hör skriken från de som slukas av lågorna på våningen under. Och du ser de vuxna på gården, som verkar ha tappat allt förstånd.
Om husets första våning är ekvatorn och vinden det globala nord, så är detta en ganska exakt beskrivning av min sommar.
Jag är 22 år gammal och oavlönad klimataktivist på heltid. Jag har fått rösta en gång, inte mer. Jag har inte hunnit göra politisk karriär, och kommer inte hinna det heller. Den tiden finns inte. Klimatkrisen är nu.
Jag har sedan jag var liten blivit lovad mänskliga rättigheter i mitt trygga hemland Sverige. Rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. De senaste åren har jag dock på allvar börjat ifrågasätta om det någonsin fanns någon substans i det löftet.
Sverige har hittills varit relativt skonat från skyfall, bränder och akut matbrist, men ingen vet vilken lugn sommar som är den sista. En tredjedel av USA:s befolkning var tvungen att stanna inomhus under hettan i juni. Var finns friheten när du inte kan lämna ditt hem?
I London säger brandkåren att de inte har haft så mycket att göra sedan andra världskriget. Var finns den personliga säkerheten när din stad brinner som under ett världskrig? I Portugal dog 1000 personer av värmen på mindre än en vecka. Var finns rätten till liv när hettan blir mer än vad våra kroppar klarar av?
Var finns våra grundläggande rättigheter när vår livsmiljö förstörs, våldsamt och för alltid, för att en liten grupp ska kunna fortsätta tjäna pengar? För det har inte blivit så här av en slump. Våra makthavare och fossilindustrin har låtit detta ske och de fortsätter att stötta förstörelsen.
Med över 30 miljarder per år subventioner regeringen fossilindustrin. Klimatmålen som är satta till 2045 är ett hån mot alla de som dött i värmen, av luftföroreningar och andra mänskligt triggade katastrofer.
Dessutom säger Klimatpolitiska rådet att regeringen kanske inte ens klarar av att nå dessa redan otillräckliga mål.
Det vi sett i sommar är effekterna av en dryg grads uppvärmning, men med dagens politik är vi på väg mot 3, kanske 4 graders uppvärmning. Pressen som det skulle sätta på oss som civilisation är nästan omöjlig att föreställa sig.
Det är därför jag hoppade av mina studier för ett år sedan. Det är därför jag kommer att vara med på Uppror för livet i Stockholm från och med 17 augusti. Tillsammans med hundratals andra kommer jag skrika så högt från vårt hörn på vinden att ni vuxna på gården ringer brandkåren och spärrar in de som häller bensin på elden.
Till våra politiker: Vi kräver att ni agerar nu, för att bromsa förlusten av arter och för att minska Sveriges klimatutsläpp till netto-noll år 2025. 2025 är snart, men faktum är att det är dit vi måste sikta om vi tar Parisavtalet på allvar.
Om vi börjar NU och minskar våra utsläpp med 21 procent varje år utan undantag till 2029, då har vi enligt forskare vid Uppsala universitet en 50 procents chans att nå 1,5-gradersmålet. Men det är bara en 50 procents chans!
Det är en vild chansning. Det är rysk roulette med vår mänskliga civilisation. Därför är jag med och kräver nettonollutsläpp till 2025.
Och det första steget är att stoppa alla fossila subventioner.
Till alla vuxna: Vi behöver inte era hejarop. Vi behöver ert fulla stöd.
Vi unga klimataktivister offrar vår tid, karriär, ekonomi, bekvämlighet och trygghet. Och om du menar allvar med att du bryr dig, så behöver vi att du gör det också.
Veronika Österberg, 22 år och engagerad i Extinction Rebellion
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.