Godhetsapostlarna har ingen plats i S
Stig-Björn Ljunggren: Partiet måste lyssna på folket – inte på den lilla grupp som ständigt klagar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-05-16
DEBATT. Socialdemokratins unika historiska framgångar gjorde att de länge betraktats av statsvetare som en sol, kring vilken andra planeter cirkulerar. Den positionen fick de på grund av sin intensiva längtan efter att göra svåra vägval. Och ta positioner som innebär uppoffringar och ideologiska problem. Men allt som oftast nöjda väjare.
Priset för regeringsduglighet har varit att det egna politiska programmet ofta haft en kompromisskaraktär som fått kritik av alla ideologiskt renläriga godhetsapostlar.
Dessa finns i alla partier och vill följa partiprogrammets andemening till punkt och pricka. Hellre i opposition med oskulden kvar än makthavare med solkiga händer.
För att ta några exempel.
Partiet valde i början av 1900-talet att lägga den revolutionära ambitionen på hyllan. I stället påbörjades en reformistisk väg till socialismen som gav till resultat att partiet med tiden snarare blev kapitalismens vaktmästare än bödel.
Och medan partiet fick sina dryga 40 procent av rösterna för detta vägval, kritiserades de häftigt av godhetsapostlarna, som vägde in på fem procent.
Partiet valde under andra världskriget att försöka hålla Sverige utanför konflikten och gjorde nesliga kompromisser med främmande makter, en försiktig hållning som fortsatte även efter kriget.
Även här fick partiet folkets röster – i högre grad än de godhetsapostlar som gnällde över undfallenheten och fick fortsatta spöka i politikens marginal.
Samma sak hände under 80- och 90-talet när Socialdemokraterna, först under Olof Palmes ledning, senare med Carlsson och Persson i täten, insåg att tiden för den starka statens tillväxt var över – och började trimma offentlig sektor.
Det slutade, efter ett tillfälligt uppsving för godhetsapostlarna som motsatte sig de radikala förändringarna, med att Socialdemokraterna fortfarande höll sig kvar som det dominerande partiet, trots stora nedskärningar och griniga insatser för att sanera ekonomin.
Och kritikerna parkerade sig på de sedvanliga fem procenten.
Nu är vi där igen. En besvärlig situation, föranledd av globalisering, en ny folkvandringstid och uppsving för populism, tvingar Socialdemokraterna att göra besvärliga vägval.
Och som vanligt klagar godhetsapostlarna. Som i högre grad än förr verkar vara representerade bland Socialdemokraternas aktivister. Vilket kokar ner till att väljarna inte vet om de ska lita på partiledningens till synes fasta pekande med hela handen – eller kritikerna som kräver kursomläggning.
Socialdemokratin borde lära sig en läxa av historien. Inse att politikens lott är som att vara husägare. Det står alltid 1–0 till huset. Den som vill slippa förnedringen över att rensa hängrännor och trängas med andra på återvinningen för att bli av med trädgårdsbråte bör flytta till lägenhet. Och de som vill slippa politik som besvärliga kompromisser bör rösta på något av femprocentspartierna.
Partiet bör få pedagogisk undervisning av partiledningen i denna fråga. Som raskt bör ta fler beslut som visar att socialdemokratin lyssnar på folket. Inte godhetsapostlarna.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.