Både Ryssland och EU skyldiga till Ukrainas kris
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-02-21 | Publicerad 2014-02-20
Professor: Utvecklingen i Kiev ett haveri för Bryssel
Varje politisk kris får snart nog sin egen dramaturgi. Inblandade parter strävar efter tolkningsföreträde, efter att vältra över skuld på andra och att ta åt sig äran om det skulle sluta väl.
Tragedin i Kiev är inget undantag.
I Sveriges riksdag talar utrikesminister Carl Bildt om att president Viktor Janukovitj har blod på sina händer. Må så vara. Men att anledningen till krisen skulle varit att Janukovitj vägrade skriva under ett avtal med EU är väl enkelt. Det fanns goda anledningar till att han vägrade, anledningar man i Bryssel uppenbarligen inte kunnat eller kanske ens velat begripa.
Mot Carl Bildt invänder Urban Ahlin att anledningen till krisen är att EU inte ställt upp med tillräckligt lockande förutsättningar för samarbete. Må så vara. Men det är ett argument som påminner om att anledningen till Rysslands kris under 1990-talet var att västvärlden inte ställde upp med tiotals miljarder dollar i hjälp.
Även om man kunnat bortse från att dessa miljarder sannolikt skulle stulits, eller kanske just därför att man insåg detta, fanns det inga förutsättningar för regeringar i väst att ställa upp med de krävda miljarderna.
Hur mycket det skulle krävts från EU för att rädda Ukraina undan en sannolikt förestående statsbankrutt kan ingen säga. Men klart torde vara att det skulle rört sig om belopp Bryssel under inga omständigheter kunnat mobilisera. Samt att mycket, liksom i Ryssland, sannolikt skulle stulits.
Mot den svenska dramaturgin kan ställas ryska skildringar av exakt samma händelseförlopp.
Utrikesminister Sergej Lavrov ondgör sig över förenklade skildringar av en ond regim som ställs mot fredliga demonstranter. Från rysk sida pekar man hellre på våldsbejakande högerextrema och antisemitiska element som skränar om Ukrainas ära och vill jaga ut både ryssar och européer, tillsammans med judar och sexuellt avvikande grupper.
Vad både sidor nogsamt undviker är att det i grunden är deras dragkamp om inflytande som skapat krisens förutsättningar. En följd av att regimer i Kiev har lärt sig att man först kan vända sig till Bryssel med begäran om stöd, för att undvika att slukas av Moskva. Sedan kan man vända sig till Moskva med begäran om stöd, annars tvingas man ansluta sig till Europa. Och sedan är det åter till Bryssel.
Trots att processen kantas av brutna löften och svikna förväntningar förblir Bryssel och Moskva så upptagna av den egna dragkampen att man inte vill se vad som sker i Kiev.
När Carl Bildt hänvisar till att Janukovitj bär skuld då han vägrade skriva på ett avtal med EU underlåter han bekvämt att inse att Janukovitj sannolikt inte hade några som helst avsikter att skriva på. Genom att ställa ultimatum gjorde Bryssel det möjligt för Kiev att pressa Moskva än hårdare. Man fick en länge eftertraktad rabatt om 33 procent på gasleveranser, och löften om en kredit på 15 miljarder dollar, som om den betalas ut sannolikt aldrig kommer att återbetalas.
Det vi nu bevittnar är inte bara en tragedi för det ukrainska folket. Det är också ett totalt haveri för EU:s projekt om ett ”östligt partnerskap”. Trots att det länge stått klart att Ukraina är betydligt viktigare för Ryssland än för Europa, tycks det komma som en total överraskning när Moskva sätter hårt emot hårt.
Under tiden som spelet mellan Moskva och Bryssel har pågått, har den västvänliga delen av den ukrainska befolkningen invaggats i förväntningar om att Europa skulle stå redo att hjälpa. Nu flyter blodet och EU nöjer sig med att samtala.
Carl Bildt brukar framställas som en av huvudarkitekterna bakom det östliga partnerskapet. Är han nu möjligen redo att ta på sig någon liten del av ansvaret för dess totala haveri?
Stefan Hedlund