Vem går först – kungen eller Juholt?
De är Sveriges mest ifrågasatta ledare. Och på vadställen gäller inte oddsen längre om utan när de kommer att avgå. För ingen verkar längre tro att de, på sikt, kan sitta kvar: Kungen och Juholt.
Om förtroendet verkligen är ett kapital, så är de här två personerna mer skuldsatta än Grekland.
Men om utgången nu är så säker, blir frågan: Vem avgår först?
För att jämförelsen ska vara giltig bör vi nog ändå justera jämförelseobjekten: En monark lever i en annan tidsrymd än en partiledare. Den tid det tar för Juholt att skapa en kris, förneka den och sedan resa på turné för att be om ursäkt för den, är ungefär samma tidsram som kungen behöver för att skjuta en älg. Det är, minst sagt, mindre stressigt att vara kung.
Så det är rimligt att påstå att ett partiledarår motsvarar sju kungaår. Det vill säga att om Juholt överlever fram till nästa val om tre år, motsvarar det 21 år för kungen – ungefär hans förväntade livslängd och vilket väl betraktas som en monarks naturliga mandatperiod.
Så, när vi nu kalibrerat och synkroniserat jämförelseobjekten är det dags att väga dem mot varandra.
Vad talar för att kungen överlever Juholt?
Ja, till skillnad från Juholt räknar kungen med fullständigt lojala medarbetare. Såväl familj som vänner gör allt för städa upp efter kungen, så att han ska kunna ha ryggen fri.
Vad gäller Juholts rygg har den fler hål än en darttavla på en engelsk pub efter alla dolkstötar från partivänner.
Kungen räknar också, till skillnad från Juholt, med toleranta undersåtar. Svenska folket har, till skillnad från socialdemokratiska väljare, alltid varit beredda att ge sin ledare en ny chans.
Ändå är utgången i jämförelsen osäker. Så vad talar mot kungen?
Först och främst, de allvarliga anklagelserna. Den juholtska synden – att ha missbrukat bidrag – är så klart skrattretande för kungen, bidragens kejsare. Att inte vara bra på att ge tydliga svar, något som Juholt också ofta anklagas för, har väl inte heller betraktats som kungens paradgren.
Men kungen, som också är utrikesnämndens ordförande, påstås nu ha känt till att hans vänner skulle ha betalat personer i den undre världen, för att tysta ner ofördelaktiga uppgifter om kungen och hans gäng. Kungen, som statschef i Jämställdhetsrepubliken Sverige, skulle också ha beställt in flickor som om de vore kaffe.
Vad som också talar för Juholt är att socialdemokratin saknar en Victoria, en karismatisk och självklar ersättare, kapabel att charma det svårflirtade svenska folket. Att ersätta Juholt med Thomas Östros känns lika färskt som att byta ut kungen mot prinsessan Lilian.
Nu är det så klart inte bara skillnader mellan de två kandidaterna. De delar också vissa erfarenheter. Främst den att båda representerar institutioner vars existensberättigande är starkt ifrågasatt. För såväl monarkin som socialdemokratin betraktas som något som tillhör det förflutna. För svenskarna i dag är Olof Palme lika relevant som Erik XIV.
Men även om utgången är oviss och båda kandidaterna har fullgoda meriter för att lämna sin post i förtid, är jag beredd att satsa en slant på att det är Juholts ärtsoppa som är den förgiftade.