Jag är och förblir en stolt socialdemokrat
Jamal El-Haj: Accepterar inte att förknippas med Hamas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-05-31
DEBATT. I helgen hölls den 20:e årliga europeiska palestinska konferensen i Malmö som samlade cirka 20 000 palestinier och palestinavänner.
Mitt beslut att delta grundade sig i min identitet som svensk-palestinier. Kritiken mot mitt deltagande behöver därför adresseras och bemötas.
Jag föddes 1960 i Naher El-Bared, ett palestinskt flyktingläger i norra Libanon. Som barn växte jag upp med historier om hur mitt folk i allmänhet och mina föräldrar i synnerhet fördrevs från sina hem i historiska Palestina, strax innan 1948 då Israel utropades som en självständig stat.
Jag kom som flykting till Sverige efter att jag som ung man bevittnat massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982. Min flyktingstatus kom att följa mig ända upp till vuxen ålder.
I mitt nya hemland Sverige blev jag och min familj på riktigt omfamnade och gavs möjligheter till att verka som värdiga samhällsmedborgare. Det om något har gjort oss till stolta svenskar.
Min ideologiska ståndpunkt har varit klar för mig redan innan jag kom till Sverige. Jag tillhörde en gång i tiden Socialdemokraternas systerparti Fatah och har såväl sett och varit en del av de progressiva rösterna som organiserade sig med demokrater över hela världen för en rättvis fred i Palestina.
Den tidigare svenska diplomaten Folke Bernadotte var min stora förebild redan innan jag kom till Sverige och mitt engagemang för Socialdemokraterna grundade sig främst i partiets djupa förankring i arbetar- och folkrörelsen, något som än i dag ligger mig varmt om hjärtat.
De personer som känner mig vet att jag är en socialdemokrat ända in i ryggmärgen. En demokrat som alltid står upp för demokratin och människors fri- och rättigheter. Denna politiska övertygelse utgör min ryggrad som jag inte viker mig ifrån.
För dem som inte känner mig kan jag förstå hur de senaste dagarnas skriverier om mig framstår.
Försöken att sammankoppla och likställa mig med den terrorstämplade organisationen Hamas är anklagelser som jag anser vara verklighetsfrånvända, eftersom att de går emot och ligger bortom allt jag står för. Jag kommer inte acceptera att förknippas med Hamas.
De senaste 1,5 åren har jag skrivit minst fem inlägg, både som motioner och artiklar, mot Hamas. Dessa handlar bland annat om deras extrema kontroll över Gaza och dess stävjande av fred och demokrati.
Innan jag blev vald till riksdagen år 2016 var jag fackligt förtroendevald i över tjugofem år, bland annat som förbundsstyrelseledamot i IF Metall och ordförande för avdelningen i sydvästra Skåne.
När förbundsstyrelsen för IF Metall besökte Göteborg i slutet av januari år 2006, satt jag bredvid Marie Nilsson, nuvarande ordförande för IF Metall. Det var val i Palestina och det var genom henne jag mottog nyheten om att Hamas hade vunnit valet.
Jag minns att vid bordet satt även Leif Olsson, tidigare ordförande för Industrifacket, och på bordet bakom mig satt Stefan Löfven.
Jag mottog beskedet med stor sorg i hjärtat och kände mig tvungen att avlägsna mig från rummet för att samla mig. Jag var genuint orolig för det palestinska folkets framtid efter att Hamas vunnit valet eftersom att jag visste med säkerhet att våldet skulle trappas upp och Israel skulle ännu en gång finna ursäkter till att avvärja samtliga fredsförhandlingar om en eventuell tvåstatslösning.
Det går att vara svensk och palestinier på samma gång, vilket är något av det finaste med Sverige, och jag kommer alltid värna om människans rätt att vara den man är oavsett etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning.
Flera dagar innan konferensen förberedde mina döttrar sina ”Thobes”, den palestinska folkdräkten, och var förväntansfulla att med knutna Palestina sjalar träffa andra palestinier från diasporan som delar samma historia och arv.
Att inte själv delta skulle innebära ett svek inte bara mot mig själv utan även mot mina barn, min mamma som fortfarande drömmer om en återvändo och mina vänner och släktingar som lever kvar i misär och fattigdom i flyktinglägren – utan någon som helst hopp eller framtidstro.
När jag deltog på konferensen i Malmö, som jag upplevde vara en enda stor folkfest, kände jag både glädje och gemenskap med alla deltagare.
Vi sjöng, dansade, åt traditionell palestinsk mat, och vi berättade och lyssnade till historier om hur livet i Palestina var innan 1948.
Det är värt att påminna om det kanske redan självklara; Palestinier är inte en homogen grupp. Likt det vi bevittnar i Sverige, är denna heterogena sammanblandning väldigt vacker; ett slag för mångfalden och rikedomen som finns i dess variation.
Det är den vi ska försvara och värna om, speciellt i tider där fascismen och rasismen går fram med större genomslagskraft.
Att få samlas med så pass många under en konferens är dessutom en nödvändighet för palestiniernas överlevnad och rätt att existera, trots sina 75 år i diasporan.
Jag är och kommer fortsätta vara en stolt socialdemokrat. Jag skriver därför denna debattartikel för att tydliggöra min ståndpunkt en gång för alla, och jag välkomnar de röster inom och utanför partiets gränser som vill söka förståelse och genuint vill lyssna på det palestinska folkets historier.
Jag tror på en rättvis och jämlik fred och önskar att vi blir fler som fortsätter fokusera på att bygga broar sinsemellan människor, ett fredsskapande bortom landsgränser.
Jamal El-Haj, riksdagsledamot (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.