Bristen på balans i konflikten är tydlig
Slutreplik från Staffan Carlshamre om upptrappningen mellan Israel och palestinierna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-05-20
SLUTREPLIK. Den berättelse jag gjorde om tillkomsten av staten Israel efter andra världskriget är naturligtvis inte hela historien, men det är den del av denna historia som ger Israel den starkaste historiska legitimiteten.
En längre historia går tillbaka på sionismen från slutet av 1800-talet och framåt, som till en början är ett uttryckligen kolonialt projekt (detta var i den västerländska kolonialismens glansdagar och inget man stack under stol med).
Mellan världskrigen var Palestina ett brittiskt protektorat, som en del av den koloniala uppdelningen av Mellanöstern efter det ottomanska rikets fall.
Historien om hur den brittiska kolonialmakten vid olika tidpunkter förhöll sig till kraven på att göra Palestina till en judisk stat är komplicerad, men också irrelevant: vilken rätt skulle regeringen i London, vare sig vid tillkomsten av Balfour-deklarationen 1917 eller senare, ha att besluta om det palestinska eller något annat folks framtid över deras huvuden?
Palestiniernas lidande är naturligtvis inte unikt – tyvärr är konkurrensen om tätplatserna i denna makabra tävling stenhård – men hur kan detta vara ett skäl att negligera det?
Palestinier är inte i sig själva värda varken mer eller mindre respekt och hänsyn än andra människor, men i det här fallet är bristen på balans övertydlig.
De historiska rötterna för att upprätta staten Israel på palestinsk mark har tvåtusen år av mellanliggande historia att överbrygga, medan Martin Blecher förväntar sig att palestinierna på några decennier ska glömma det land från vilket de fördrivits, och gå vidare med sina liv.
Jag började min artikel med att säga att Förintelsen är ett av de värsta brott som en grupp människor har utsatt en annan för. Grunden för detta brott är antisemitismen, ett fruktansvärt och ännu förblivande inslag i framförallt Europas historia.
Hur skulle man inte kunna förstå den betydelse som staten Israel hade och fortfarande har som tillflykt och symbol? Men denna insikt måste kunna förenas med en annan: att det var palestinierna som utsågs att betala Europas skuld, och att de har rätt att känna sig orättvist behandlade och förvänta sig respekt för vad de har offrat.
Sedan till den aktuella situationen. Det finns ingen annan rättslig grund för att komma vidare än folkrätten och de resolutioner som FN vid olika tidpunkter har tagit.
Som vi alla vet är Israel i dag en ockupationsmakt, som agerar i strid med internationell rätt och FN:s resolutioner. Palestinierna har uppenbarligen ingen möjlighet att själva göra sin rätt gällande och om inte den internationella rättsordningen ska förbli tomma ord så måste de få hjälp av det internationella samfundet.
Sanktioner är det mildaste av de vanliga påtryckningsmedlen i sådana här fall, som till exempel vid den ryska ockupationen av Krim.
Det bästa vore naturligtvis om Israel, efter ett ömsesidigt eldupphör, självmant drog sig tillbaka från de ockuperade områdena, lämnade tillbaka de olagliga bosättningarna, och man började förhandla utifrån de principer som FN slagit fast. Men hur goda är chanserna att detta ska hända utan yttre påtryckningar?
Staffan Carlshamre, professor emeritus i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.