Jag har borderline men jag är också en individ
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-12-23 | Publicerad 2015-12-22
Debattören: Vården måste kunna se skillnad på patient och diagnos
DEBATT. "Vill du verkligen bli ansiktet utåt för borderline", säger en vän när jag berättar om texten jag skriver. Hans nästa fråga är om jag åtminstone kan vara anonym. Jag förstår tyvärr hans poäng, men har samtidigt tröttnat på att skämmas över min diagnos. Min öppenhet har alltid ett pris. I dag lider jag nämligen inte lika mycket av min diagnos som av de fördomar den faktiskt väcker.
Jag vet många som hemlighåller sin diagnos då den är så tabubelagd.
Jag lider av borderline, eller vad som i dag kallas för emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Personligen skulle jag säga att yttringarna av mitt syndrom är att det känns som någon vrider upp mina känslor på maxvolym och kastar dem hit och dit. Känslorna hi-jackar mitt beteende emellanåt. Dagarna smärtan maxar är livet tortyr.
Mitt liv har kantats av känslomässigt lidande, låg självkänsla och bristande impulskontroll. Under åren som gått har jag fått veta att jag nog bara inbillat mig att jag har diagnosen, att jag bara är överkänslig, att min diagnos är en "slaskdiagnos som hänger kvar från 50-talet", att jag är en kaninkokerska och förmodligen sjuk i huvudet. Eller bara en helt normal person som inte borde fästa någon vikt vid min diagnos.
"Du är inte din diagnos", är en klyscha många drar och som tycks stämma fram till dess att jag stöter på fördomsfulla behandlare.
Jag läste nyligen en bok om emotionell instabilitet och hjärnan där författaren berättar om hur han som student på läkarlinjen fick höra talas om en grupp patienter, oftast kvinnor, som manipulerade och skapade splittring bland personalen och som ofta låg inne för självmordsförsök.
Många gånger ansågs inte ens självmordsförsöken vara allvarligt menade – trots att dessa patienter inte överlevde. "De beskrevs inte sällan med nedlåtande kommentarer av frustrerad vårdpersonal" berättar författaren. Tyvärr kan jag styrka hans bild.
I mina journaler står saker som att jag hotar med att ta livet av mig när jag sökt hjälp för mina självmordstankar. Jag anklagas för att bara vilja ha uppmärksamhet när jag gråter. Skötare instrueras om att ignorera patienter med min problematik på psykavdelningarna.
Jag har valt att tänka att min diagnos inte gör mig extra sårbar då jag inte gillar offerrollen men på senare tid har jag börjat känna annorlunda.
Jag blir sällan sedd som en individ utan så fort jag hamnar i en dispyt dras min diagnos upp. Värst är det enligt min erfarenhet, sorgligt nog, inom vården.
Kritiserar jag något får jag veta att människor med min diagnos ständigt utmålar omgivningen som syndabockar. Är jag irriterad över något tros det ha med min diagnos att göra. Jag fråntas rätten att vara en individ. Jag omyndigförklaras och bakbinds. Min motståndare har alltid ett trumfkort på hand.
Jag har de senaste åren blivit nekad olika behandlingar på grund av min diagnos.
Behandlare har klara föreställningar om att jag inte kommer passa in då "andra med din problematik inte gjort det". De dras exempel på att jag inte passar in i grupp, inte kan filtrera för att "andra med borderline varit så".
Precis som alla människor som söker vård har jag rätt till att bli dömd och bemött utifrån mina egna handlingar, inte utifrån den sifferkod som berättar vilken diagnos jag lider av.
Jag har ingen lust att generalisera och döma ut all vårdpersonal som trångsynta utan har mött många fantastiska människor inom vården. Men alltför många jag träffat tycks ha en "råttan i pizzan" inställning mot min patientgrupp vilket känns både kränkande och diskriminerande. Det är kanske läge att sprida en ny klyscha: Patienten är inte sin diagnos.
Charlotte Signell
Författare och reporter