Ni sågar LCHF - men det räddade mitt liv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-04-13 | Publicerad 2016-04-12
My Westerdahl: LCHF hjälpte mig gå ner 94 kilo - 55 procent av min vikt
DEBATT. Den senaste veckan har LCHF-metoden sågats hårt i diverse media. Experter, forskare och kostrådgivare har getts stort utrymme. I Nyhetsmorgon (8/4) kallas de som äter enligt LCHF för dietfanatiker. Där ger forskaren Lisa Söderström rådet att inte lyssna på de hundratal som blivit hjälpta av LCHF-metoden, det är hörsägen och man kan inte lita på enskilda fall. Kostråd ska man få av Livsmedelsverket, inte av bloggar, enligt Söderström.
Jag ställer mig frågan, alla dessa forskare, experter och kostrådgivare, har de gjort en viktresa själva?
Har de faktiskt själva gått igenom de utmaningar och svårigheter som en viktresa innebär?
Det har jag.
Jag har helt på egen hand gått ner 55 procent av min ursprungsvikt, det vill säga, 94 kilo. Jag kan praktiken bakom en viktresa, jag har själv upplevt alla utmaningar som en viktresa innebär.
Fram till jag var 20 år åt jag enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Stor andel kolhydrater, mindre andel fett.
Jag började min första kostomläggning som 9-årig liten flicka, då min mamma, enligt Livsmedelsverkets utbildade dietister, ville att jag skulle skriva matdagbok och gärna mäta och väga maten. Försöken till viktreducering avlöste varandra och slutade alltid i ett misslyckande. Ofta vägde jag mer efter än innan, då hetsätningen blev ett faktum på grund av den ständiga hunger en lågkalorikost innebär.
Det är väldigt intressant att se alla experter framträda i media, hur de pekar på sin miniräknare. Alla förenklar fakta: det handlar om kalori in, kalori ut. Det kan ju vem som helst räkna ut. Enligt professor Stephan Rössner så kan man till och med banta på hallonbåtar, en viktreducering handlar ju enbart om energiunderskott. Det ser väldigt vackert ut på pappret när våra experter uttalar sig, men det fungerar uppenbarligen inte i praktiken. I dag är varannan svensk överviktig.
Hur stor nytta har vi av kostråd som faktiskt inte hjälper ett dugg i praktiken? Som bara ser bra ut på papper? För uppenbarligen fungerar de faktiskt inte, människor har väldigt svårt att följa dem. Försvaret från experterna är att det är dig och mig det är fel på, det är du och jag som saknar disciplin och karaktär.
I DN publicerades en artikel (9/4, Den bästa dieten är den du slipper tänka på) där fetmaforskaren Erik Hemmingsson påpekar att vi inte ska äta det vi inte kan äta lagom av. Jag håller med honom. Där har vi ett kostråd som faktiskt fungerar i praktiken, det var så jag lyckades tappa 55 procent av min kroppsvikt.
Att äta i motsats till det Livsmedelsverket rekommenderar räddade mig från en Gastric Bypass eller en för tidig död. Enligt läkarna var de det två alternativen jag hade att välja på när jag var 20 år gammal och vägde 170 kg. Experterna hade dock fel, jag hade ett tredje alternativ. Att äta mindre kolhydrater och mer fett. Kolhydrater triggar mig, och många andra, att äta för stora mängder. Det naturliga fettet mättar, och gör viktnedgången smärtfri.
I samma artikel påpekar Jacob Gudiol att LCHF-metoden fungerar för att den är så pass begränsande att folk inte äter skräpmat eftersom det inte är tillåtet. Man reducerar alltså kaloriintaget. Måhända att han har en poäng, men han har fel i en sak. Det handlar inte vad man får och inte får, den största bidragande faktorn är att vi inte längre vill äta skräpmat. Suget, som alltid är det som lägger krokben för oss, försvinner efter bara någon vecka på LCHF.
Ett stabilt blodsocker och avsaknad på triggande kolhydrater innebär att fysiskt sug blir obefintligt. Lägg också till faktorn att man på LCHF slipper räkna, väga och mäta maten. Att man får gå ner i vikt utan hunger. En viktnedgång utan hunger och sug är en viktnedgång som fungerar i praktiken, inte bara på experternas skrivbord och i deras miniräknare.
För att vända fetmaepidemin måste vi våga tänka nytt. Att acceptera att olika kostråd fungerar för olika människor.
Är det rimligt att begära att människor ska vara sugna och hungriga och ändå lyckas hålla sig till kostråden?
Är det rimligt att begära att människor ska plåga sig ner i vikt?
Avslutningsvis vill jag rätta Lisa Söderström i sitt uttalande. Vi är inte hundratals människor som blivit hjälpta av LCHF-metoden. Vi är tusentals.
My Westerdahl
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.