”Därför pushar jag mina barn”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-26

Linda Skugge: Barn måste no matter what ha flera aktiviteter

Barnen ska röra på sig och bli sociala varelser med ett stort kontaktnät, skriver Linda Skugge. Barnen på bilden är från ett annat sammanhang.

Så här ser mina tisdagar ut. Fullständigt alldeles underbart självvalt.

Klockan 14.15–15.00: tennis.

15.30–17.00: kyrkokör.

16.00–17.15: bild.

17.30–17.50: gitarr.

Jag sitter alltså i bilen nonstop mellan 13.30 och 18. Någonstans där emellan brukar jag och yngsta, som bara är tre och inte har börjat med någon aktivitet ännu, fika på en mack. Hon sitter i bakluckan. De där färdigbredda hårda mackorna med färskost är otroligt praktiska.

Sedan tillkommer det gymnastik tre andra dagar i veckan.

När jag var liten gick jag inte i någon enda aktivitet eller sport. Det ledde till att när jag sedan väl började träna hade min tränare inte sett något liknande i hela sitt liv. Du har ju bara skelett… och hud! sa hon chockat.

Mina föräldrar hade i någon slags välmenande 70-talsanda besparat mig stressen det kan innebära att ha varje dag fulltecknad med någon aktivitet. Vilket ledde till att jag knappt hade några kompisar, noll socialt nätverk, ingen kondition, inga muskler och en känsla av att jag inte var bra på någonting.

Om de hade satt mig i olika aktiviteter så hade det sluppit dröja 18 år innan jag förstod att jag kunde skriva och 35 år innan jag förstod att jag i själva verket har en väldigt smidig atletisk kropp som oerhört lätt svarar på träning och bygger muskler.

Därför har jag sedan dag ett som mamma vetat hur jag ska göra. Mina barn måste no matter what ha flera olika aktiviteter. För att bygga upp en grundkondition, bygga upp en muskelmassa (mina barn måste röra på sig, punkt!) och minst lika viktigt, bli smidiga sociala varelser som har ett stort kontaktnät.

Jag vet hur oerhört skör man är om man bara har två kompisar i skolan och ingen annan. Skär det sig med dem eller om de åker på två veckors semester så har man bokstavligen talat ingen att prata med. Så var det för mig.

Om mina barn – gud förbjude – skulle bli retade i skolan så har de kompisar på andra ställen. På gymnastiken, på bilden, på tennisen. De blir helt enkelt mindre utsatta när de har många olika aktiviteter som jag gladeligen kör dem till. Dag efter dag, helg efter helg.

Dessutom lär de sig att leva i ett högt tempo, så som livet sedan är. Om de som barn är vana vid att alltid vara på språng så är risken mindre att de sedan blir sega soffpotatisar som aldrig någonsin får häcken ur.

Ju fler olika typer av människor de träffar desto rikare liv får de. Och de lär sig i tidig ålder att kämpar man så vinner man den där medaljen och även att alla är olika. Man kan inte vara bäst jämt, tough shit. Det är alltid nå gon som är bättre, ja men kämpa då älskling, så kanske du blir så bra du också.

Baksidan är att när man är en sådan här ambitiös mamma så får man djup insikt i de mörkaste mänskligaste sidorna som aldrig borde visa sig i dagsljus. Elitmammorna. Det är ett gäng mammor vars barn utgör eliten inom sina sporter och de vaktar sina revir likt hyenor. De hugger direkt när någon eventuellt hot kan skönjas. Detta drabbade min då femåriga dotter som flyttades upp till elitgymnastik och blev utsatt för mobbning av en av de andra mammorna.

När trakasserierna till sist fick oss att byta grupp så gick det lika dåligt där.

Är det måhända jag som är besviken över att dottern inte fortsätter inom elit och inte kan hantera det? Jag kan lugnt erkänna att jag är superbesviken! För att min dotter har en begåvning som nu bara rinner ut i sanden. För all tid jag lagt ner och som nu inte spelar någon roll. Jag är också sjukt irriterad på min dotter som krånglar och inte vill fortsätta.

Det är en hård värld där ute men jag har inte kuvats eller stukats, vi byter sport. Mina barn ska röra på sig och prova det bästa och ja de ska pressas och utvecklas till max. Och som svar på er fråga om det är mamma eller dottern som vill detta. Det är mamma! Det är jag! Det står jag för till 100 procent.

Barn är barn och förstår inte sitt eget bästa, jag som mamma finns här för att guida. Barn har ingen koll, det är föräldrar som bestämmer och vet vad som är bra och ser vad ungarna har talang för. Hade jag blivit inkastad på Sollentunavallen som barn så tror jag att jag hade haft ett roligare liv plus en bra mycket starkare kropp i dag.

Mina barn ska röra på sig, deras muskler ska utvecklas, de ska få kroppskontroll och styrka. Så jag kommer att släpa runt dem från sport till sport, bara de rör på sig. Basta.

Och era åsikter skiter jag faktiskt i.

Linda Skugge

Följ ämnen i artikeln