Mediekrisen är en kris för demokratin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-02-09 | Publicerad 2014-12-18
Kulturministern: Vi vill förändra presstödet och tillsätter en mediepolitisk utredning
Tänk om utrikespolitiken inte hade förändrats sedan 1970-talet. Om vi fortfarande hade utgått från samma syn på världen och baserat våra relationer till omvärlden på det kalla kriget. Eller om den svenska näringspolitiken fortfarande hade byggts på den industri som anställde mina föräldrars generation.
Precis så är fallet med det svenska presstödet. Från början var det ett stöd till partiernas tidningar, men stödet omformades på 1970-talet till att framför allt stötta konkurrensen på mindre orter runt om i landet.
Sedan dess har inte mycket hänt – med presstödet vill säga.
Resten av världen har däremot förändrats och med den också våra medievanor. När jag växte upp var mina föräldrars promenad till brevlådan för att hämta tidningen en del av morgonrutinen. På kvällen köpte de ibland en Aftonbladet för att få senaste nytt.
I dag är det mycket mer sannolikt att du läser den här artikeln på en skärm än på papper. Det som tidigare var tidningar är i dag framför allt en webbpublikation.
Den medieutveckling som till en början tog försiktiga steg på stigen till en digital värld, har i dag en hastighet som ingen av oss hade kunnat förutse. De annonsörer som tidigare lade sina pengar på annonser i tidningar lägger nu sina resurser hos Google och andra företag vars huvudnäring inte är redaktionell verksamhet.
Konsekvenserna ser vi inte minst utanför de största städerna. Bara under 2013 lades 38 lokalredaktioner ned och 400 journalistjobb försvann. Särskilt drabbade är små orter som förlorar sin kanske sin enda lokalreporter. Mer och mer av nyhetsrapporteringen centreras till centralorter. De nationella nyhetsredaktionerna centraliseras till Stockholm och därmed är risken uppenbar att vi får en skev bild av det Sverige vi lever i.
Det finns de som ser media som vilken bransch som helst och att medieföretagen själva ska lösa de finansiella problemen på landets tidningsredaktioner.
För regeringen är media inte vilken bransch som helst. Den skärseld som den lokala nyhetsbevakningen befinner sig i är en av vår tids viktigaste demokratifrågor. Om inte människor får läsa i tidningen att en byskola ska läggas ned, hur ska man då kunna föra en demokratisk diskussion om det?
Det engagemang många av oss känner för byskolor och lanthandlare behöver vi nu samla för lokaltidningen.
Den rödgröna samarbetsregeringen tänker göra tre centrala saker för att göra mediepolitiken konkret och relevant i verkligheten.
Vi kommer att före den 22 mars att lämna en proposition till riksdagen som baserar sig på delar av det som sju partier var eniga om i den statliga Presstödskommittén. Detta handlar exempelvis om förslaget att sänka gränserna för andel abonnerad upplaga vilket ger tidningar ett större handlingsutrymme för att locka fler läsare.
Ett förändrat presstöd är emellertid bara plåster på djupa sår. Därför är vår ambition att tillsätta en bred, mediepolitisk utredningen före valet den 22 mars. Utredningen ska ha sin utgångspunkt i medias demokratibärande roll och förutsättningar för att överleva.
Vi behöver lösa ut frågan i EU om olika momssatser för att distribuera tidningar digitalt och på papper. Det är kontraproduktivt med högre moms på att distribuera nyheter på en skärm än det är att trycka samma nyheter på papper. Om inte vi kan komma fram till en lösning inom EU behöver regeringen titta på möjligheterna att gå före.
Vill vi att Sverige ska ha en stark demokrati, där människor långt från storstäder och utan megafoner ges möjlighet att höras och förutsättningar att nås av information, så måste vi våga se mediekrisen som den demokratikris den är.