Vad är sämre fertilitet mot ett schampo som löddrar?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2016-09-30 | Publicerad 2012-08-28

Myndigheterna har ju koll på kemikalierna. Väl?

Min flickvän har tvättat sitt hår med havregryn. Hon har också smort in det med kakao för att ge det volym. Och i kylen står en flasikahemmagjord hårspray, gjord på citron, socker och vatten. Hon är nämligen rädd för kemikalier, min ängsliga kokosboll. Det började för några månader sen när hon såg dokumentären ”Underkastelsen” av Stefan Jarl.

Den handlar om alla kemikalier vi har i kroppen. Vi får reda på att vi är bokstavligen omringade, belägrade och attackerade av allehanda gifter, vars konsekvenser på organismen fortfarande till stor del är en gåta.

Till exempel vet vi inte hur ftalaterna, som bland annat används för att göra barnens plastleksaker mjuka och gosiga, påverkar människan. Men vi får oss i en väldans massa, eftersom de inte är kemiskt bunden till plasten utan utsöndras kontinuerligt (ja, när din unge stoppar in en leksak i munnen så är det en gigantiskt kemisk slickepinne).

Studier på råttor har dock visat att ftalaterna har en negativ påverkan på fortplantningen och könsorganen.

Enligt en amerikansk studie har ett nyfött barn redan 200 icke-naturliga kemikalier i kroppen. Vissa av dem vet vi hur de agerar. Men bara individuellt. Problemet är att kemikalier beter sig som huliganer – de är ofta fogliga och harmlösa när de är ensamma, men riktiga jävla busar när de är tillsammans med andra.

Då skapar de lätt ett läktarbråk i blodet. Det kallas cocktail-effekten och den, visar det sig, har vi nästan ingen kunskap om. Kemikalierna finns ju överallt. I skyddsmedel, i rengöringsmedel, som flamskydd eller konserveringsmedel. Och så vidare. Kombinationsmöjligheterna är nästan oändliga.

Så, orka bry sig. Dessutom lär det finnas någon myndighet som har koll på läget. Som välsignat plastleksakerna våra barn stoppar i käften, som har kollat att schampot med härligt lödder inte är skadligt på något sätt.

Nja, enligt forskarna i Stefan Jarls dokumentär, verkar det som att myndigheterna sitter och kollar på matchen medan kemikalierna slåss på läktaren.

Många av de här huliganerna är identifierade, som ftalater och parabener.

Och visst lämnar de spår efter sig i organismen. Flickor får bröst när de åtta, mens mycket tidigare än förr, vi får fler och svårare allergier och fertiliteten är inte riktigt som den borde vara längre. Men vad fan, lite måste man väl vara beredd att offra för att ha ett bekvämt liv och ett schampo som löddrar!

Dessutom lär ju marknaden sköta det bäst själv, som vanligt. Om det produceras produkter som gör oss sterila, kommer det inte finnas en nästa generation att sälja produkterna till. Och företagen är ju inte så dumma att de förstör för sig själva. Det fattar ju vem som helst!

Utom min nojiga flickvän. Hon menar att det krävs politiska åtgärder. Fler kontroller och forskning och nya riktlinjer för hur man ska hantera cocktaileffekten.

Hon mår dåligt för det görs så lite på området. Och när hon berättar för mig att det är mycket bättre att tvätta ansiktet med honung istället för tvål, så himlar jag lite med mina kemikalieögon.

– Älskling, säger jag, du vet väl att man inte ska tro på allt som är sant.

Martin Ezpeleta

Fotnot: Här hittar du Stefan Jarls dokumentär

Följ ämnen i artikeln