Debatt

Massiv desinformation sinkar klimatlösningar

Författare och kemist: Att inte orka läsa på är ett dåligt argument i klimatdebatten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Desinformation är ett problem på flera sätt i klimatdebatten. Dels vad gäller oljebolag som Exxon mobil som betalar organisationer för att förneka klimathotet, och dels gällande debattörer som likt Lena Andersson vägrar att googla. Det menar Maths Nilsson, aktuell med boken ”Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten”.
Desinformation är ett problem på flera sätt i klimatdebatten. Dels vad gäller oljebolag som Exxon mobil som betalar organisationer för att förneka klimathotet, och dels gällande debattörer som likt Lena Andersson vägrar att googla. Det menar Maths Nilsson, aktuell med boken ”Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten”.

DEBATT

DEL 2 AV 14 I DEBATTSERIEN ”NÖDLÄGE”.

Den 9 augusti i år kommer IPCC:s sjätte stora rapport som sammanfattar kunskapsläget om fysiken bakom klimatförändringarna.

Förhoppningsvis kan det leda till en mer relevant klimatdebatt även på ledar- och kultursidorna – för det vi har sett på senare tid är en metadebatt med intellektuell spänst likt ett intorkat resårband.

Ofta är det journalistiken som ifrågasätts och liknas vid att ha blivit till mer av en sektliknande indoktrinering än en kritisk granskare. Statsvetaren Emil Uddhammar skriver ”Vi ser en klimatjournalistik som inte vill mötas av ifrågasättande läsare” (Axess 2019).

Rubriken till Ann Charlott Altstadts klimatkrönika är lika talande: ”Den nya tidens allra heligaste” (Fokus 2019) liksom Lena Anderssons uppmärksammade krönika: ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan” (SvD 2021).

Men innehållet i dessa artiklar är förutsägbart och tröttsamt, precis som de självklara efterspelen. Tillmälet klimatförnekare är ett lika slött som osakligt motargument. Ingen av de ovanstående är förstås heller köpt av oljeindustrin.

Och visst förekommer undergångsretorik som inte har stöd i vetenskapen, även en av de mer kända "alarmistiska" klimatforskarna Michael Mann, kritiserar detta och menar att läget är tillräckligt allvarligt utan att överdriva.

Men den kritik vi ser på kultursidor lyfter sällan fram detta eller ens de osäkerheter som alltid finns inom vetenskapen. I stället matas vi med trötta myter som har ältats i decennier.

Låt oss en gång för alla klargöra att irritationen över Lena Anderssons text och liknande krönikor inte handlar om att de ställer frågor om vad vetenskapen säger, utan om den häpnadsväckande slutsatsen att då de själva inte vet, så vet heller ingen annan. Och om antydandet av en jättekonspiration.

Lena Andersson påstår till exempel att IPCC:s sammanfattande rapporter skulle mörka naturliga orsaker till klimatförändringarna, för där ”anges enbart människoskapade orsaker.” Det tar en minut att kontrollera att detta inte stämmer, något hon inte iddes göra

På nätet finns en mängd felaktiga påståenden om att obekväma forskningsresultat tystas ner. Men IPCC har exempelvis inte ignorerat saker som solens klimatpåverkan.

Koldioxidens drivkraft i uppvärmningen är inte bara en hypotes utan empiriskt uppmätt. NASA visade exempelvis via satellit att växthusgaserna är orsak till i princip all uppvärmning mellan 2003–2018. Något som har slagits fast även via annan metodik.

Men det värsta av allt är nog ändå att många debattörer inte tycks vara medvetna om hur omfattande desinformationen inom klimatdebatten är.

Forskare har tystats av konservativa regeringar i både USA och Kanada. Välfinansierade organisationer som NIPCC har spridit grova felaktigheter. Lennart Bengtsson, professor i meteorologi sågade en rapport med dessa ord:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös.”

Tankesmedjan Centre for New Europe tog enbart 2004 emot 80 000 dollar från oljebolaget Exxon Mobil, öronmärkt för ”utbildningsinsatser om klimatet”. Liknande exempel är otaliga.

Gunnar Hökmark (M) drev under sin tid som EU-parlamentariker en tankesmedja ihop med en av klimatdebattens mer ökända ”oljelobbyister” Chris Horner. De verkade mot Kyotoavtalet.

Smedjan involverade finansministrar och vice ordförande för europeiska investeringsbanken, ändå vägrade de uppge vilka som finansierade verksamheten.

Det finns ingen ände på exemplen med stundtals obefintliga gränser mellan särintressen och beslutsfattande politiker.

Lena Andersson ”svor inte i klimatkyrkan”, hon var inte skeptisk och ställde inga obekväma frågor. Hon visade enbart på okunskap.

Men jag kan förstå den, det är stundtals inte lätt att veta vem man kan lita på i klimatdebatten. Att det förekommer medveten (och lömsk) desinformation är visat bortom alla tvivel. Så hur ska man som lekman hantera detta?

  • Man bör vara skeptisk till det som skrivs på bloggar och liknande, och i stället förhålla sig till publicerad vetenskap. Snudd på alla relevanta akademiska institutioner världen över har aktivt uttalat stöd för IPCC:s arbete. Även forskaren Lennart Bengtsson, som brukar gå hem i det ”skeptiska lägret”, anser att IPCC:s rapport om ”klimatfysiken” är ”så trovärdig den kan vara”.
  • Man bör vara extremt skeptisk till grafer från okänd källa. Mängden felaktigt framställd statistik på nätet är enorm.
  • Det går inte att lita på en persons åsikter enbart på grund av dennes akademiska titel.
  • Få av de myter som cirkulerar på nätet i dag är nya. Du hittar med all säkerhet ett bemötande från experter (med hänvisning till vetenskapliga artiklar) om du söker på nätet.
  • Att få kunskap kräver en insats. Det finns ingen enkel lösning på desinformationsproblemen. Var medveten om att problemet existerar, det går inte att vara naiv.

Åtgärder måste få diskuteras för alla har sina baksidor. Men den som vill föra en saklig debatt får helt enkelt låta bli att slänga fram gamla uttjatade myter.

Information och bemötande av myter finns lättillgängligt på nätet. Informationen hoppar dock inte självmant ner i halsen på en.

Och journalistikens stora misslyckande i klimatfrågan är att det krävdes barns protester för att befolkningen skulle bli medvetna om problemen – som forskarna snudd på enhälligt varnat för i trettio år.


Maths Nilsson, kemist och författare, aktuell med boken ”Spelet om klimatet – vem kan man lita på i klimatdebatten”.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Nödläge – en debattserie om klimatet

LÄS VIDARE

DEBATTREDAKTIONEN: I dag inleds debattserien ”Nödläge”

ÄMNEN I ARTIKELN

Nödläge – en debattserie om klimatet

IPCC

Lena Andersson

Klimat & miljö

Klimatförändringar

Klimathotet

Gunnar Hökmark