Barn mår inte dåligt av att bli lite bildade

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-12-04

Debattören: Julkalendern spelar på barns sug efter kunskap – och det är bra

”Tusen år till julafton”.

DEBATT. Det måste vara skönt för alla upprörda vuxna att barn är barn och oftast inte bryr sig så mycket om att rasa för på så sätt får de rasa i fred över löjliga saker som årets julkalender och hur det var bättre förr. Fortsätt älta detta dravel och vi har framtidens nej-sägare säkrad.

För det klagas på julkalendern i år – igen. Vad jämras det om i år då? Jo, tydligen så passar Erik Haag och Lotta Lundgren vuxna mer än barn, säger de vuxna. När jag frågar mina barn (två, åtta och tio år) går åsikterna isär, från en butter, dock fängslande, min från 2-åringen, till ett: ”Det känns lite för utbildande”, från 10-åringen.

Barnen lär sig alltså lite för mycket. Sen när blev det ett problem? En av få julkalendrar som jag kommer ihåg är till exempel ”Stjärnhuset” från 1981, med Johannes Brost. Där kan vi snacka bildande – men jag kommer fortfarande ihåg den, 35 år senare. Det kanske inte säger så mycket om programmet i sig, men det säger något om barns – måhända omedvetna – sug efter lärdom och kunskap. Det är ingen ”katastrof” som en kommentar på SVT:s Facebooksida lyder. Det är bara naturligt.  

Men okej, det går att kritisera årets ”Tusen år till julafton”. Man skulle till exempel kunna beklaga sig över Erik Haags gubben-i-lådan-fasoner, bristen på cliffhangers, Mauro Scoccos New Order-aktiga intro – bjällerklang, någon? – eller varför inte det rätt lata konceptet: hur innovativt är det att bara göra ett ”Historieätarna” för barn? Men nu grinas det mest över julkalenderns vuxenhet. Som vuxen kan jag tycka att det är bra med en smart julkalender som man orkar genomlida tillsammans med sina barn, och som barnen tycker är okej, än en strikt barnslig sådan som vuxna drar sig för att se, men som barnen älskar.

Vidare har det rasats över ett klipp som SVT lagt ut på Facebook, där 70-talet dramatiseras genom att skådespelare läser högt om ”vuxenskönt” och att ”Flickor har slidor och pojkar har snoppar”. ”Smaklöst och sliskigt… det fanns säkert en mer normal vardag på 70-talet”, lyder en av kommentarerna. Säkert, men ”Tusen år till julafton” bygger på klichéer. Den tar, liksom Lucas Moodyssons älskade film ”Tillsammans” avstamp i den bild majoriteten av Sveriges befolkning har av den tidsera som gestaltas. Hur kul hade det förresten varit med ett avsnitt ”Erik Haag går och handlar bananer på Ica”, eller ”Lågkonjunkturen på 70-talet utifrån barnens perspektiv”? Realistiskt ja, roligt nej. Årets julkalender blandar nödvändig realism med underhållande trams – och det funkar.

Årets julkalender jobbar för samtal medelst mild provokation. Ett fult knep kan tyckas, men kanske ett medel som helgar ändamålet. För jag kommer garanterat prata mer med mina barn efter de här lucköppningarna än tidigare år. Jag menar, rökning inomhus, nyckelbarnsrollspel och surfmissbruk! Addera sedan ovanstående näsknäppar och du kan driva ett mindre elkraftverk med energin alla jobbiga frågor kommer alstra. Eller så fortsätter du lönlöst gnälla om storverk som ”Trolltider” och ”Teskedsgumman”. 

Som trött trebarnsfar älskar jag den kombination av utbildning/underhållning/umgänge som årets julkalender erbjuder och kommer fortsätta omfamna den ända fram till julafton. Varje morgon med mina barn. Vem vet, kanske är det här början på en lång historielektion som slutligen kommer leda till gemensamma ”Vikings”-tittningar. Ännu en tvångsutbildande serie, fast för vuxna.

Magnus Blomdahl