Att kritisera Nato gör oss inte till ryssvänner
Agnes Hellström & Pierre Schori: Ska vi i Sverige bara tillåtas ha en syn på säkerhetspolitik?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-11-21 | Publicerad 2017-01-14
DEBATT. I en artikel i Journal of Strategic Studies påstods att vi har spridit desinformation i debatten om värdlandsstödsavtalet med Nato våren 2016.
Artikeln, ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case”, är skriven av Martin Kragh och Sebastian Åsberg, forskare respektive tidigare praktikant på Utrikespolitiska institutet.
Författarna korrigerade nyligen artikeln efter omfattande kritik. Det är mycket välkommet men problemet med ett debattklimat där kritik avfärdas som desinformation är tyvärr större än denna artikel.
Under våren 2016 arbetade vi aktivt med att ifrågasätta den säkerhetspolitiska vinsten i att Sverige skulle ingå ett avtal om så kallat värdlandsstöd med Nato. Det var ett beslut som höll på att tas utan allmän debatt och som väckte en lång rad frågor som vi ansåg behövde diskuteras brett.
Kraghs och Åsbergs artikel är problematisk också för att den är en del av en större mycket negativ trend i den säkerhetspolitiska debatten. Många verkar i dag bara se två alternativ: antingen är uppgifter obestridliga fakta eller propagandakrigföring. Är du med oss eller mot oss?
Mycket litet utrymme ges för olika tolkningar, frågeställningar och nyanser. Inget utrymme verkar heller anses nödvändigt för politisk eller ideologisk debatt när det kommer till försvars- och säkerhetspolitik.
Spridningen av desinformation är en reell och viktig säkerhetspolitisk fråga att studera, bevaka och skapa motståndskraft emot i vårt samhälle. Vi välkomnar att aktörer granskas med saklig kritik. Dessvärre var Kraghs och Åsbergs anklagelser mot oss inte av det slaget utan svepande och med otillräckliga källor, något som lett till att artikeln nu korrigeras.
Anklagelserna har dock redan fått stor spridning. Analysen bygger på det orimliga antagandet att allt ifrågasättande av Nato skulle vara kopplat till ryska informationsinsatser.
De senaste åren har en negativ trend med ett allt mer begränsat handlingsutrymme för civilsamhället, så kallat ”shrinking space” världen över uppmärksammats. För att det civila samhället ska kunna fylla sin viktiga demokratiska roll som samtalspartner, kritisk motpart och kraft som ger utrymme för engagemang krävs förutsättningar som möter starkt motstånd.
På vissa håll krymps handlingsutrymmet genom restriktiva lagar och svårigheter med finansiering för kritiska organisationer. Men det handlar också om att åsikter stigmatiseras och om en vilja att kontrollera debatten och utesluta kritiska röster.
Hur kritiska röster misstänkliggörs i den säkerhetspolitiska debatten i Sverige måste också ses i detta ljus.
Peter Hultqvist talade redan på förra årets Folk och Försvar-konferens i Sälen om att aktörer spred felaktigheter i debatten om värdlandsavtalet med Nato, inte uttalat men ändå tydligt syftande på bland annat den fristående Natoutredning som Pierre Schori och Svenska Freds nedrustningsansvariga Linda Åkerström deltog i. Samtidigt har han konsekvent vägrat att möta företrädare för denna utredning i offentlig debatt.
I årets tal går försvarsministern ännu längre. ”De som särskilt uppskattar split, splittring och överdrivet partitaktiserande i försvars- och säkerhetspolitiken är möjligen eventuella antagonister. Och de har i så fall sin bas någon annanstans än här i Sverige”, sa försvarsministern.
De som är kritiska till Natomedlemskap eller värdlandsavtalet med denna kärnvapenallians är alltså antagonister, som inte hör hemma i Sverige. Ska vi i Sverige bara tillåtas ha en syn på säkerhetspolitik, det vill säga Peter Hultqvists och Natoanhängarnas?
Agnes Hellström
Pierre Schori
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.