Martin Ezpeleta: De icke–arbetande behöver vår solidaritet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-05-01

– Kasta borgarna i papperskorgarna!

Det är första maj och jag är inte mer än tolv eller tretton år. Jag klättrar upp på en byggnadsställning och ser demonstrationståget, som ringlar sig som en röd drake längs gatorna i centrala Uppsala.

Ingen går ensam. På första maj visar arbetarrörelsen sin främsta historiska styrka: Förmågan att organisera sig. Facken, de politiska partierna, gräsrotsorganisationerna marscherar fram armkrok på en politisk och militant catwalk.

– Internationell solidaritet, arbetarklassen kampenhet!

Min familj går med de andra latinamerikanerna. Lika barn leka bäst.

Ur en skränig megafon, med bruten svenska:

– Chi-le! Chi-le! Solidaritet!

Jag får rysningar när de passerar bredvid mig, med sina nävar hotfulla i luften.

Arbetarklassen är då för mig en sovande jätte. Den som vilar i gruvorna, den som slumrar vid det löpande bandet. I Kiruna, i Trollhättan.

Det råder optimism och upprorsanda. Jätten gäspar och sträcker på sig. Det är här det händer! Samhällsförändringen!

Alla stora sociala reformer hade fötts och mognat på de här demonstrationstågen. Kvinnors rösträtt. Semesterersättningen. LAS. Åtta timmars arbetsdag. Föddes som en klagan på staplade backar eller i en megafon med rundgång på ett första maj-tåg.

Jag är uppvuxen i en familj som trodde att arbetarklassen var samhällsordningens termometer.

Den var organismen som mätte samhällets välmående:

De smärtor som arbetarklassen hade kvar, var de friheter som

samhället ännu saknade.

Det var deras historiska uppgift att höja ribban. Att sätta

minimigränsen för alla. Gärna mera, men absolut inte mindre.

– Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!

I det kollektiva medvetandet var arbetarklassen de rikas motpunkt

– bilden av den industriella revolutionens inhumana textilfabriker i Manchester, som Engels så väl beskrev, levde kvar.

Det var många som ställde sig bakom arbetarklassens krav, trots att de själva inte tillhörde samhällsklassen. Som mina föräldrar.

Nu är det länge sen arbetarklassen stod på samhällets sista trappsteg. Tack och lov. Tyvärr höjde den inte samhällets ribba, utan bara sin egen. Arbetarklassen uppgraderades till den arbetande klassen, en ny kategori som används i Sverige för att skilja på de som bidrar till statskassan och de som lever av den.

Arbetarklassen fick ersättare under sig. Det är de utförsäkrade; det är de som ska dela på den anorektiska a-kassan; det är de unga som saknar jobb och ska lockas med låga, avtalsvidriga löner; det är gömda flyktingar som saknar vård och utbildning.

Även om det låter som en paradox, så har de icke-arbetande blivit den nya arbetarklassen. Med en förvärrande omständighet: Den är inte organiserad.

Därför behöver de mer solidaritet än någonsin. Inte minst är det arbetarrörelsens uppgift att anstränga sig än mer för de som är under på samhällsskalan. Precis som den själv så många gånger fått stöd tidigare.

Inte minst på deras högtid: Första maj. Bara så kan den dagen återigen bli den markör som signalerar uppåt när den sociala smärtpunkten passerats nedåt.

Martin Ezpeleta

Följ ämnen i artikeln