Svensk högmod bakom vår usla krisberedskap
Debattörerna: Nu måste staten börja peka med hela handen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-03-07
DEBATT. De senaste månadernas alltmer dramatiska utveckling i Ukraina har raskt öppnat upp för laddade omprövningar i säkerhets- och försvarsfrågor.
Det är knappt tio år sedan dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade försvaret som ett särintresse, i ett svar på överbefälhavarens varningar om riskerna med radikala besparingar. Självsäkert sade statsministern att det inte fanns något militärt hot mot Sverige.
Händelseutvecklingen har gett de som då opponerade allt igenom rätt. Rysslands invasion i Ukraina har snabbt skapat bred enighet om nödvändigheten i ett starkt försvar. Det är en fråga som angår oss alla.
Det gör också den civila delen av totalförsvaret. Vi behöver vapen och ammunition, i den händelse vi blir attackerade. Vi behöver också mat, rent vatten och bränsle.
Detta förstår egentligen alla, ändå är det farligt skralt med just sådana reserver och nödresurser i Sverige.
Situationen är besvärande. De statliga lager av livsmedel, bensin och diesel som tidigare fanns avvecklades nämligen i början av 2000-talet: I bred politisk enighet fattades en rad beslut som lett fram till att vi i dag står utan beredskapslager.
Då gjordes bedömningen att den förändrade hotbilden efter kalla krigets slut och Sveriges inträde i EU:s inre marknad gjorde sådana reservresurser överflödiga.
I dag har Sverige, inom den ordinarie försörjningskedjan, ett drivmedelslager som räcker i 90 dagar. Efter tre månader kommer trafiken, inklusive blåljusfordon, alltså att stå stilla.
När det gäller livsmedelssituationen ser det än värre ut: I dag finns ingen statlig lagring av livsmedel att hämta ur överhuvudtaget.
Faktum är att det inte ens finns ett utpekat ansvar för frågan. Länsstyrelserna ska förvisso samordna olika aktörer, men i realiteten är det upp till varje kommun hur förberedd man vill vara. Och kommunerna tycks just ha vaknat.
2018 skickade MSB, på regeringens uppdrag, ut broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” till alla hushåll i Sverige. Därmed återupptogs traditionen från kalla kriget om att hålla befolkningen redo och kunnig om vad som fordras när tillvaron ställs på ända.
Pedagogiskt uppmanades medborgarna att ha förnödenheter hemma, för att klara en styv period då allt det vi tar för givet i form av rinnande vatten, värme, el och nät slutar fungera.
Så långt det individuella ansvaret, men varför möts vi inte av motsvarande på nationell nivå? I broschyren kan man läsa: ”Gå gärna ihop om vissa saker och låna av varandra”. Det är ett gott råd, men också grannens skafferi sinar småningom om inte staten gjort sin del av övningen.
Situationen blir inte mindre prekär av att den svenska självförsörjningen av livsmedel sjunkit under samma period som landets beredskapslager lättvindigt avvecklats.
I början av 90-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag ligger självförsörjningsgraden på 50 procent.
Om vi inte vill försöka överleva på morötter, socker och spannmål – de enda livsmedel Sverige för närvarande är självförsörjande på – i händelse av kris är det dags att agera.
Samtidigt med en geopolitisk kris i vår nära omvärld prövas landets lantbrukare hårt. Skenande priser på el, diesel, konstgödsel och foder har försatt våra bönder i en mycket svår sits.
Lantbruket behöver kraftfulla stödinsatser, i första hand för att överleva, i andra hand för att Sveriges beredskap ska kunna bli god. Om det var något pandemin lärde oss så var det att ”just-in-time”principen inte fungerar.
Varför hamnar just Sverige gång efter annan i den här sortens bryderier? Har vi varit naiva – igen – eller handlar det om hybris?
Oavsett vilket är det dags att släppa både önsketänkande och högmod. Nu är tid för sund pessimism och pragmatism.
Staten måste peka med hela handen, precisera och fördela ansvar och vaksamt kontrollera att hela landet får en beredskap som håller för styv prövning.
Ann Heberlein, teologie doktor i etik
Anna-Karin Wyndhamn, fil. dr i pedagogiskt arbete
Tillsammans driver skribenterna podcasten Söndagsskolan
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.