Jag har tappat all min tro på klimatpolitiken

Aktivist: Så trött på att ta politikers ansvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-08-12

helskärm

Del 6 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.

Jag hade alla möjligheter när jag var liten.

Jag skulle gå i skolan och lära mig om allt möjligt – särskilt om rymden för jag har alltid varit fascinerad av rymden.

Jag skulle leka och jag skulle gosa med min hund. Jag skulle gå på gymnasiet och bli kär och gå på krogen och jag skulle bli dumpad.

Jag skulle bli kär igen. Jag skulle skaffa jobb och få barn. Jag skulle lida av sömnbrist, men det skulle vara okej ändå eftersom det är något att räkna med som småbarnsförälder.

Jag skulle vara lycklig. Barnen skulle börja på universitetet och jag skulle flytta till ett litet hus vid havet och bo där tills jag blev för gammal för att bo kvar. Men även då skulle jag kämpa in i det sista för att få behålla det.

Jag skulle vara envis och aldrig ge upp.

En del av de sakerna fick jag göra. Vissa flera gånger om. Men skulle jag inte fått göra alltihop?

Det var ju vad jag blev lovad som barn: att jag skulle få utforma min egen resa. Men någonstans på vägen tog det stopp.

Jag hade inte planerat för att jag skulle drabbas av en plötslig insikt om att vi har förstört vårt enda hem så till den grad att det kanske aldrig finns något hopp om räddning.

Jag hade inte tänkt tanken på att min självklara färd genom livet skulle kunna ta en annan väg. Eller kanske få ett abrupt slut i en av de allt fler pandemier vi kommer se följa i klimatkrisens spår.

Så då stod jag där, uppriven av alldeles för mycket vetskap som jag egentligen inte ville ha. Jag hade blivit förd till ett vägskäl av tidigare generationer utan att ha bett om det.

Jag blev tvingad att inse att livet tog en annan vändning för mig och att jag inte har samma valmöjligheter som de innan mig, och att de som kommer efter mig har ännu färre.

Jag behöver ta ställning till om jag vågar skaffa barn. Efter månader av överläggning blir svaret ändå nej. Min roll i livet blir inte förälder. Den blir inte heller forskare, författare eller något annat jag hade hoppats på. Min roll blir något helt annat.

Som klimataktivist vaknar jag varje morgon och väljer att fortsätta framföra det forskare har sagt i decennier.

Och varje dag blir jag arg över att det inte räcker. För jag måste nämligen också ständigt fundera på hur jag förmedlar budskapet, som världens samlade forskarkår är eniga kring, för att den som lyssnar inte ska sluta göra det. Jag är så trött på att tänka strategiskt.

Jag går och lägger mig, vaknar igen och upprepar allt.

Utanför min egen lilla kupé rusar världen förbi i en rasande hastighet på väg mot en annan värld. En värld jag inte vill veta av men som blivit mitt ansvar ändå eftersom de som skulle fattat de livsavgörande besluten för länge sedan inte gjorde det, och de som har makt att göra det nu vägrar.

I en tid när våra politiker går till val på vem som kan sänka bränslepriset mest, samtidigt som skogarna brinner som en slags absurd skärmsläckare i bakgrunden till den politiska debatten, har jag inte längre någon tilltro till systemet.

Det är inte byggt för att du och jag ska överleva. Det är baserat på en illusion om evig tillväxt, ett system av önsketänkande som, likt ett korthus, kommer braka samman när det överbelastas.

Det är byggt på en tro på att det räcker med att vi röstar vart fjärde år och däremellan lydigt låter våra folkvalda käbbla om sina olikheter för att vi förutsätter att de kommer att göra det enda rationella och prioritera vår existens framför allt annat.

När ska vi börja våga fundera över möjligheterna att en annan typ av demokrati kan få växa fram där unga får uttrycka sitt missnöje och lita på att bli hörda av de vuxna omkring dem?

Finns det verkligen inga andra sätt för oss att få rätten att försvara våra liv än att rösta en gång vart fjärde år på ett parti som ändå förespråkar undermålig klimatpolitik?

Jag har hopp om ett framtida samhälle som låter oss fortsätta leva våra livshistorier och möta framtiden enade, oavsett hur världen ser ut då.

Så jag fortsätter säga sanningen och jag kämpar in i det sista.

För vad vi än går till mötes så vet jag att min roll innebär att jag kommer behöva vara envis och aldrig ge upp.

Och det behöver du också.

Josefin Eidrup Dahlberg, klimataktivist engagerad i Återställ Våtmarker

CHATT: Läsarnas tankar och känslor om klimatkrisen

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.