Dags att stå upp för dina fina ord, Fridolin
Debattörerna: Tragedin pågår i våra skolor – men du fortsätter att vara tyst
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-05-23
DEBATT. För tolv år sedan, 2005, var Gustav Fridolin yngste ledamot i riksdagen. Även då var asylpolitiken ett brännande ämne. Den dåvarande Utlänningsnämndens arbete dömdes ut, asylprövningssystemet var i kaos och den 18 januari skrev Gustav Fridolin i tidningen Dagen:
”Socialdemokraterna har genom historien kämpat för arbetarnas rättigheter, och använder en retorik som låter påskina att man arbetar för de mest utsatta i samhället, men i realiteten står man för en hård och inhuman flyktingpolitik som tvingar fram en ny underklass i fullständig rättslöshet.”
Den flammande artikeln mynnade ut i ett förslag om ”en engångsamnesti för dem som befinner sig i asylprocessen, har genomgått asylprocessen eller varit i landet 12 månader eller längre utan permanent uppehållstillstånd”.
2005 fick kravet på amnesti stöd av alla partier utom socialdemokrater och moderater. Det slutliga politiska beslutet ledde till 17 000 nya uppehållstillstånd.
Liknande formuleringar finns i asyldebatten även nu, 2017. I centrum står ensamkommande barn och ungdomar där långa asylutredningar, godtyckliga åldersuppskrivningar och hotet om deportation lett till grava psykiatriska problem, självskadebeteende, självmordsförsök och genomförda självmord och att många gått under jorden.
Trots larmrapporter och massiv kritik från barnrättsorganisationer som ”Vi står inte ut”, lärare, psykologer, socionomer, läkare, HVB-hem, gode män med flera och även myndigheter och religiösa samfund, så har regering och riksdag på ett närmast systematiskt vis tagit bort alla möjligheter till framtidstro, kontinuitet och tillit, som rådde bara för några år sedan.
Numera är Gustav Fridolin minister i den regering som lagt sig på EU:s absolut lägsta nivå i asylpolitiken och samregerar med det parti han så hårt kritiserade en gång. Han är också ansvarig för skolan, där effekterna av den nuvarande restriktiva lagen märks kanske mest. Men om denna tragedi har den tidigare så radikale Fridolin inte sagt ett enda ord! Han är inte ensam om att tiga om barns utsatthet.
Stefan Löfven talar ofta om sin barndom i fosterhem för att visa sitt engagemang i sociala frågor. Men inte när det gäller ensamkommande barn.
Civilminister Ardalan Shekarabi flydde som elvaåring från Iran till Sverige med sin mor, sökte asyl och gick under jorden ända tills de fick uppehållstillstånd av humanitära skäl.
”Jag har en skyldighet att ta med mig det perspektivet”, sa Ardalan Shekarabi, när han 2014 utnämndes till minister. Bara några år därefter, på S-kongressen i Göteborg i april, var den skyldigheten glömd.
Historien upprepar sig.
2005 var det Utlänningsnämnden som inte klarade sin uppgift med eftersläpning av asylutredningar som följd.
I år, 2017, har en intern utredning i Migrationsverket dömt ut stora delar av verksamheten ur rättssäkerhetssynpunkt och en nyutkommen avhandling av statsvetaren Livia Johannesson styrker det omdömet.
Åter väcks kravet på ett stopp och omtag i asylprocessen. Denna gång främst för de ensamkommande barn och ungdomar som varit här i ett år och längre, offer för ett system som alltså till och med Migrationsverket erkänner inte är rättssäkert!
Om inte Gustav Fridolin vill att MP ska gå till historien som ett parti som, med hans egna tolv år gamla ord, ”i realiteten står ”för en hård och inhuman flyktingpolitik som tvingar fram en ny underklass i fullständig rättslöshet”, så kanske det vore hög tid att åter gräva i tidningsläggen och visionerna från 2005.
Varför inte börja på partikongressen i Linköping nu till helgen?
Mats Klockljung
Sissel Larberg
Maja Stjärndotter
David Karlsson
Elisabet Rundqvist
Anna Rasmussen
Ingela Sjunnesson
Terese Hansen
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.