LO kidnappar den svenska modellen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-02-29

KD: Problem att LO vägrar diskutera ingångslöner ner till 14 000 kronor

DEBATT. I den svenska arbetsmarknadsdebatten vinner den som mest högljutt försvarar den svenska modellen.

Men konsekvensen av modellen är att vi i decennier slagit ut enklare låglönejobb från arbetsmarknaden. LO har kidnappat den svenska modellen för sina särintressen.

Ett bättre namn på den svenska modellen är LO-modellen. Upphovsmännen är de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. LO-kongressen 1951 beslutade om upphovsmännens rapport Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen och den så kallade LO-modellen. Den har präglat svensk ekonomi och arbetsmarknad i decennier.

Modellens bärande tanke är att lågproduktiva jobb ska slås ut genom löneökningar som beslutas i kollektivavtal. De som blir arbetslösa ska snabbt slussas till mer högproduktiva jobb.

Parterna tar i LO-modellen inget ansvar för dem som hamnar utanför arbetsmarknaden. Det har exempelvis resulterat i att 30 procent av utrikesfödda som saknar eftergymnasial utbildning är arbetslösa efter tio år i Sverige.

Arbetslöshet bland personer med låg utbildning är inget nytt fenomen. Men med ökad migration blir det än mer tydligt. Istället för att hantera problemet med sänkta ingångslöner som ger ungdomar och invandrare en chans att lära sig ett jobb har kollektivavtalen höjt trösklarna in på arbetsmarknaden.

Den 23 februari släppte LO en rapport till försvar för rådande ordning och som dömer ut det man kallar ”låglönestrategin”. LO påstår att låga löneökningar i centrala avtal inte leder till fler jobb därför att löneutrymmet då hamnar hos en mindre krets anställda ute på arbetsplatserna. Men ingenstans visar rapporten att lägre ingångslöner i låglöneyrken inte leder till fler jobb.

För att komma runt de problem den svenska arbetsmarknadsmodellen ger upphov till har vi i Sverige åtgärder som kompenserar skillnaden mellan kollektivavtalsenlig lön och den lön arbetsgivaren faktiskt är beredd att betala. Det kallas instegsjobb, nystartsjobb och yrkesintroduktion. Förra året kostade dessa lönestöd 10 miljarder kronor för skattebetalarna. Och endast i 7 procent ledde ett instegsjobb till ett riktigt jobb.

Grundproblemet är att Sverige har en arbetsmarknad som inte tillåter låga ingångslöner.

Alternativet är svartjobb som alla förlorar på. Det är problematiskt att LO å ena sidan vägrar diskutera sänkta ingångslöner ner till kanske 14 000 – 15 000 kronor per månad, men tittar bort när människor jobbar olagligt i svart sektor, utan skydd av offentliga försäkringar och arbetsrätt för så litet som 6000-7000 kronor i månaden.

Istället för LO:s modell som vår svenska modell, borde vi snarare ha en modell med mindre av dyra arbetsmarknadsåtgärder, ökad frihet för arbetsgivare att anställa outbildad arbetskraft till lägre ingångslöner samt lägre skatter för företag och anställda.

Den som får ett jobb med låg ingångslön kommer inte alltid att befinna sig där om han eller hon inte vill det. Däremot tar den personen ett ansvar för sin egen försörjning. Framöver kan man antingen lära sig jobbet allt bättre och öka sin lön eller senare välja att utbilda sig i ett yrke som betalar bättre.

Vi behöver få till stånd en svensk arbetsmarknadsmodell som passar utmaningarna i vår tid och inte domineras av LO. Vi kan inte längre bara lyssna på LO-skrämselpropaganda om lägre löner. För alternativet idag till lägre ingångslöner är försörjningsstöd och utanförskap. Och människor som idag har försörjningsstöd och slussas runt i arbetsmarknadsåtgärder borde istället få ett riktigt jobb med en riktig lön.

Den svenska modellen borde handla om att ge människor en chans.

Ebba Busch Thor

Desireé Pethrus

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.