Vi måste hedra våra Aids-offer

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-07-22

M-politiker: Stockholm måste skapa ett minnesmärke för alla HIV/Aids-offer

M-politikerna Ole-Jörgen Persson och Kristina Lutz vill upprätta ett minnesmärke i Stockholm tillägnat alla HIV/Aids-offer.

DEBATT. Rasmus kommer från ett inskränkt och litet samhälle, Benjamin från en familj av Jehovas vittnen. De möts i Stockholm 1983 och blir kära – men hela livet tar slut innan det ens har hunnit börja, när Rasmus blir sjuk i aids. Rasmus och Benjamin är huvudpersonerna i Jonas Gardells trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, där Gardell släpper fram ilskan och sorgen över hur homosexuella män brännmärktes i en panikslagen tid. Titeln beskriver hur de människor som drabbades av sjukdomen reducerades till en smittohärd och har gett ett ansikte och röster åt både de unga HBT-personer som åkte till Stockholm för att ha en chans att leva ut sina liv och mänskliggöra personerna bakom den fruktade sjukdomen.

I de sista raderna i boken står det: “Socialstyrelsens och RFSL försäkrar Sverige, den 12 oktober 1983, om att det finns tillräckligt med vårdplatser på sjukhusen och gravplatser på kyrkogårdarna för att ta hand om dem som skall bli sjuka och dö.” På 1980-talet var sjukdomsdiagnosen lika med en säker död.

Berättelsen om hiv och aids i Sverige under dess tidiga skede är en skamfläck i modern tid, sjukdomen som i folkmun kallades för bögpesten. Vi får aldrig glömma det enorma stigma som gruppen sjuka levde med. Skammen, känslan av skuld och ensamhet var för majoriteten av de drabbade enorm.

Stockholm var – då som nu - navet för det gayliv som på den tiden fanns i Sverige. Hit drog man från alla landets olika delar för att leva ut sin läggning och känna och uppleva den frihet som av tidens norm förvägrades de allra flesta på mindre orter. För många krävdes det ett enormt mod för att våga stå fram som homosexuell i den tidens Sverige. Det skulle till ett ännu större mod för att gå ut offentligt och berätta att man drabbats av hiv. Några få modiga vågade och blev på det viset symboler för många. Sighsten Herrgård var en av dem. Vad han gjorde genom att vara öppen med sin sjukdom skulle så småningom få många att se på HBT-samhället med nya ögon och inte minst se människorna bakom sjukdomen.

Vi Moderater tror på idén om Stockholm som en öppen, liberal, tolerant och HBT-vänlig stad. Vi menar därför att vi – nutidens generation – har ett ansvar för att synliggöra historien om verklighetens Rasmus och Benjamin ytterligare. Vi vill därför etablera en form av minnesmärke, en fysisk plats i Stockholm, där Rasmus och Benjamin, Sighsten Herrgård och alla de verkliga – men ofta anonyma och tyvärr i många fall även bortglömda - personerna av kött och blod som dog i aids, kan bli ihågkomna och få sin mänskliga värdighet återupprättad.

Vi föreslår därför att Stockholms stad, i nära samarbete med organisationer som arbetar med frågor gällande spridningen av hiv och aids bland homo-, bi- och transpersoner, ska etablera ett minnesmärke i Stockholm tillägnat offren för HIV/Aids. Vi är skyldiga att synliggöra historien – men också att för framtiden peka ut en väg där ingen glöms bort eller stigmatiseras.

Ole-Jörgen Persson

Kristina Lutz