Håll löftet och sluta spara på skolan

Fridolin: Dyrare laga trasiga vuxna än att bygga hela barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-05-03

Barn är helt enkelt väldigt dåliga krockkuddar vid en ekonomisk kris. Det man tror sig spara blir mycket dyrare i andra änden, skriver  Gustav Fridolin, avgående språkrör (MP).

DEBATT. Det går inte att spara på skolan. I andra änden blir det alltid dyrare, när eleverna inte fått den tid de behöver med sina lärare. Alla som försökt få ihop en kommunal budget vet det, har barnen inte fått med sig det som krävs för att bli starka vuxna skenar inte bara de mänskliga utan också de samhällsekonomiska kostnaderna. Det är helt enkelt mycket dyrare att försöka laga trasiga vuxna än bygga hela barn, som en förskollärare en gång uttryckte det.

Ändå utspelar sig en skolpolitisk dokusåpa i min gamla hemkommun Hässleholm. M och SD som styr har meddelat att utbildningschefen inte längre har förtroende. Anledningen ska vara att hon konstaterat att styrets nedskärningar på skolan inte är möjliga att genomföra, utan att bryta mot skollagen. Elever och föräldrar, lärare och rektorer är inte roade.

Om en förvaltningschef konstaterar att budgeten är för snål, så är det inte chefen som ska ifrågasättas - utan budgeten. Utbildningschefen har i lagen ett uttalat ansvar att påtala just detta, skollagen är inget fritt valt arbete för kommuner och friskolor - det är helt enkelt förbjudet att driva skola på ett sådant sätt så att elever inte får den tid eller det stöd de lagligen har rätt till.

Jag engagerade mig en gång i politiken just i Hässleholm och just för att stoppa nedskärningar i skolan. Tillsammans med några kompisar bildade vi Grön Ungdom i Hässleholm och för oss var kampen för mer pengar till skolan lika viktigt som arbetet för miljön och mot rasism. Det här var 90-tal, Göran Persson och Vänsterpartiet hade kommunaliserat skolan och nu sanerades ekonomin. Det kallades stålbad, och det var vi som växte upp som fick bada. Var femte lärare, mätt i lärartäthet, skars bort på bara några år. Elever fick inte den tid de behövde, och i slutänden blev det mycket dyrare.

För ett barn som inte får kunskaperna att ta makten över sitt liv kommer med en kostnad, mänskligt och samhällsekonomiskt. I min bok ”Blåsta!” beskriver jag hur dyra 90-talets nedskärningar blev. Ekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har beräknat kostnaden för en enda ung person som hamnar vid sidan av till mellan tio och femton miljoner kronor. Det motsvarar en hel del lärarlöner, kuratorer och fritidspedagoger.

Kostnaden för den som det går ännu värre för är såklart mycket högre. Vi vet till exempel att skolmisslyckande är den vanligaste förenande faktorn bland killar som rekryteras till kriminalitet. Bland tjejer växer psykisk ohälsa, och utan tid med lärare som kan hjälpa en över hinder och en stark elevhälsa riskerar det bara bli värre.

Barn är helt enkelt väldigt dåliga krockkuddar vid en ekonomisk kris. Det man tror sig spara blir mycket dyrare i andra änden.

Hässleholm är tyvärr inte ensamt. Flera kommuner, med olika styren, gör stora nedskärningar på skolan. Jag vet att det många gånger är svårt att få ihop en kommunal budget, men här behöver vi gemensamt stanna upp. Om nedskärningarna inte är besparingar, utan ändå blir dyrare för alla – då behöver vi hitta andra sätt att hantera den kommunala ekonomin.

Det här var anledningen till den stora förstärkning till skolan som jag införde som utbildningsminister, utifrån Skolkommissionens modell. I år är den beräknad till 3,5 miljarder och fullt utbyggd är den på 6 miljarder, för en del kommuner en rejäl förstärkning till undervisning och elevhälsan.

I princip alla kommuner tar i dag del av pengarna. Men den kommer med ett mycket tydligt motkrav. Kommuner och friskolor får då inte skära i skolan. Kostnaden per elev ska inte sjunka. Det flera kommuner gör nu kan alltså i flera fall vara ett solklart löftesbrott, inte enbart mot väljarna utan också mot staten.

Jag räknar med att Skolverket noggrant följer upp de här huvudmännen, och begär rättelse där det är befogat. Reglerna finns inte till för att ge en anledning till att trixa med siffrorna, de finns till för att skydda skolan från dyrköpta nedskärningar.

Det som sker nu riskerar bli ännu en dyrköpt läxa. Svaga kommuner som tvingas skära i skolan med stora sociala kostnader som ger ännu svagare kommuner som följd. Min slutsats är densamma som Skolkommissionens. Nedskärningarna måste stoppas. Framåt måste staten ta ansvar för skolans finansiering, så alla rektorer och lärare oavsett kommun och huvudman har tillräckligt med resurser för att göra sitt jobb: att ge varje unge en bra start.


Gustav Fridolin, avgående språkrör (MP)