Mordet på kollektivet gav vårt egoistiska nu

Historiker: Saknar idealen måttfullhet och jämlikhet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-08-14

Genom att göra kollektivism till det mest förkastliga av allt uselt i världen har nyliberalismens företrädare sopat undan allt motstånd och banat vägen för det radikala satsa-på-dig-själv-samhälle vi nu lever i, ett samhälle som i praktiken bara är ett frikort för de privilegierade att utsträcka sina privilegier ytterligare, skriver Hans Dahlqvist, docent i historia vid Malmö universitet.

DEBATT. Det fanns en tid för inte så länge sedan då svenskarna själva i raljerande och förklenande betydelse började kalla Sverige för landet lagom.

I en era av exhibitionistisk vulgärindividualism saknar jag det landet – ett land där måttfullhet var en dygd och där det fanns en medveten strävan efter jämlikhet.

I Sverige vann nyliberalismen den ideologiska striden under 1980-talet och fick sitt genombrott i praktiken decenniet därpå.

Den nyliberala ideologin bygger på principen söndra och härska. Den vill bryta ner all makt som inte utgår från företagandet.

Den säger att det är fult med politik, att politiken (staten) inte ska intervenera.

Genom att nedvärdera politiken stjäl kapitalet kampen från folket, man stjäl demokratin utan att formellt avskaffa den. Människan skall vara en opolitisk varelse som konkurrerar enskilt på den fria marknaden. Och på så vis kan ingen hota kapitalets makt.

Att lyckas utplåna kollektivismen är nyliberalismens största seger.

Genom att göra kollektivism till det mest förkastliga av allt uselt i världen har nyliberalismens företrädare sopat undan allt motstånd och banat vägen för det radikala satsa-på-dig-själv-samhälle vi nu lever i, ett samhälle som i praktiken bara är ett frikort för de privilegierade att utsträcka sina privilegier ytterligare.

I detta samhälle är var och en sitt eget vandrande skyltfönster, sin egen plågsamt narcissistiska varumärkesbyggare i jakten på framgång och bekräftelse.

I Vår tids egoism skriver Ursula Nuber: ”Vårt liv har förvandlats till en mannekänguppvisning där vi i konkurrens med andra presenterar resultatet av vårt arbete med oss själva. Meningen med detta ’evenemang’ är att vara ’bättre’ än medmänniskan, kunna uppvisa större erkännande, framgång och välstånd än hon.

Vi tror att det är vår fria vilja och ett uttryck för vår självförverkligade personlighet – men i själva verket är vi ingenting annat än perfekt fungerande marionetter i ett samhälle som stärker oss i vår tro samtidigt som det ser till att vi inte lämnar de utstakade banorna.

Med alla människor fullt upptagna med att satsa på sig själva står kapitalet ohotat. Och samtidigt som avpolitisering strängeligen förordas, blir näringslivet allt mer politiskt.

De 101 direktörernas uppror 1997 var ovanligt genom att det skedde offentligt, men symtomatiskt för näringslivets maktanspråk. Oftast är dock företagsledarnas strävan efter att påverka politiken inte lika synlig. Främst sker denna påverkan i stället via den välutvecklade lobbyverksamheten, som påpassligt nog dessutom är fylld av före detta politiker.

Kvar står den enskilda människan med sin enda röst – utan makt och utan inflytande, och i detta individualistiska samhälle också utan någonstans att vända sig med sin vilja till kamp.

Det är i denna maktlöshet som vanmakten föds. Den enskildes vanmakt är ofta destruktiv, den är vaksam mot andra, missunnsam, intolerant och inte sällan främlingsfientlig. Den göder en avart av individualismen, där var och en börjar se om sitt eget hus och bara sitt eget hus.

Samtidigt kan var och en se hur eliten drar iväg. I dag är Sverige det land där klyftorna ökar mest, vi har världens mest extrema skolväsende och vi har ett rasistiskt – före detta nazistiskt – riksdagsparti som samlar nära 20 procent av väljarkåren.

Och det är ingen slump utan en logisk konsekvens av den nyliberala agendan, där de mest privilegierade får härja fritt på det gemensammas bekostnad.

Ensam är inte stark. Kapitalet vet det. Storföretagen avstår inte från att organisera sig och de avstår inte från att utöva politiska påtryckningar.

De som har slutat att organisera sig är de som behöver det mest för att kunna förvandla sin individuella vanmakt till en gemensam positiv kamp för något bättre.

Vi har helt enkelt glömt bort att det är folket som bygger landet.


Hans Dahlqvist, docent i historia vid Malmö universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.