Utan samarbete rasar den svenska modellen
Statsvetare: När konflikter ersätter kompromisser går inte landet att styra
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-08-03
DEBATT. Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Trots att det gjort oss sårbara så har vi klarat oss bra. Ett av de främsta skälen till det har varit vår förmåga till brett samförstånd. Jämfört med de flesta länder har vi haft få konflikter och de vi haft har snarare handlat om detaljer än om stora vägval.
Samförståndet har byggt på att det funnits respekt över partigränserna och att det varit lätt för partier, oavsett ”sida”, att göra upp i riksdagen och att kompromissa. Detta gäller inte endast i politiken utan även på arbetsmarknaden där partsmodellen byggt på förtroendefulla uppgörelser.
Samförståndskulturen har gjort att Sverige kunnat styras med minoritetsregeringar. Det är endast under några korta perioder som vi haft majoritetsregeringar. Normen har varit minoritetsregeringar som förhandlat i riksdagen och kunnat driva politik utan att vara lamslagna.
I dag fungerar inte detta vilket gör Sverige svagare. Det är inte en parts fel att det blivit på det sättet.
Ett skäl var att alliansregeringen efter 2010 agerade som om den hade egen majoritet och inte ville förhandla i riksdagen. Det ledde till att oppositionen bröt ut delar av budgeten 2013 vilket också skadade förtroendet.
Sedan dess har konfliktnivån höjts och med några få undantag har regering och oppositionspartier haft svårt att samarbeta. I många frågor där det egentligen funnits en stor samsyn, exempelvis i behovet av en skattereform, har partierna inte lyckats finna varandra trots att meningsskiljaktigheterna inte är så stora.
En orsak till detta är blockpolitiken som inte fungerar när inget block har en realistisk chans att vinna egen majoritet.
Historien har visat att det är svårt för koalitioner att förhandla med andra eftersom det både krävs en ”intern” förhandling i koalitionen och sedan en extern förhandling för att få majoritet. Vi har dessutom sociala medier där politiker som vill förhandla med ”den andra sidan” ofta målas ut som opålitliga eller till och med som ”förrädare”. Vi behöver inte gå till USA för att se hur förödande detta är för det demokratiska samtalet.
Bristen på samförstånd är högaktuellt i dag utifrån skandalen på Transportstyrelsen och regeringskansliets oförmåga att hantera informationen kring denna.
Oppositionen har valt att peka ut flera mer eller mindre ansvariga ministrar och velat avsätta dessa. Problemet uppstår om det i praktiken blir möjligt för en riksdagsmajoritet, som inte själv kan bilda regering, att ”plocka ut” enskilda ministrar som de av det ena eller andra skälet ogillar. Det blir då i förlängningen omöjligt att regera i minoritet.
Modellen med minoritetsregeringar som förhandlar i riksdagen fungerar inte längre. Vi kommer i framtiden att behöva ha majoritetsregeringar eller möjligen minoritetsregeringar som utgår från ”mitten” snarare än från ett höger- eller vänsterblock. (Detta då det är svårt att se att ytterkantspartier väljer att samarbeta med varandra).
Dagens starka och konfliktorienterade blockpolitik är inte förenlig med minoritetsregerande.
Sverige har ett antal viktiga framtidsutmaningar som kräver svåra beslut som håller över mandatperioderna. Vi behöver lösa de demografiska utmaningarna för välfärdssystemen med en allt äldre befolkning, integrera nyanlända och i grunden ser över skattesystemets utformning. Vi behöver ta tillvara på de utmaningar som digitaliseringen innebär för näringslivet.
Sverige kommer dock inte att klara av något av detta utan ett brett samförstånd. Någonting som vi i dag saknar.
Carl Melin, statsvetare och samhällsanalytiker på Futurion, tankesmedjan för framtidens arbetsliv
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.