Kunskapen om köns- stympning för dålig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-02-12 | Publicerad 2014-06-23
MARIA ARNHOLM: Varje gång ett underliv stympas är det en allvarlig misshandel som leder till en livslång funktionsnedsättning
Det finns vissa brott som är så avskyvärda att det gör fysiskt ont i kroppen när man tänker på dem. För mig är könsstympning av flickor ett sådant. Jag blir illamående både av den fysiska kränkningen av ett barns kropp, och av att varje övergrepp är ett enormt svek mot barnet.
De barn som blir könsstympade står i beroendeställning till oss vuxna. De har rättigheter som endast blir levande om vi vuxna tar ansvar för dem. Det är vår skyldighet att skydda dem. Men ändå far barn illa varje dag. Det är därför min och mina politikerkollegors plikt att bygga ett skyddsnät som fångar upp så många det bara går, och att inte väja för frågor där lösningarna är komplexa.
Könsstympningar är en del av en kyskhetskultur som är djupt rotad hos dem som praktiserar den. Att angripa den är nödvändigt för att könsstympningarna ska upphöra helt. Det är svårt, men nödvändigt.
I helgen skrev flera tidningar om att man sedan i mars har upptäckt ett 60-tal könsstympade flickor i olika skolor Norrköping. Att döma av informationen i tidningen verkar det som om dessa barn stympades innan de kom till Sverige.
Med det stora genomslag som nyheten om dessa flickor fick har tystnaden om läget i Sverige brutits. Det är smärtsamt men i längden också bra. Könsstympning är ett övergrepp som vi behöver arbeta mer med, prata mer om.
Vår kunskap om könsstympade flickor och kvinnor har varit, och är fortfarande, alldeles för dålig. Vi har vetat att många har blivit stympade, men det har varit svårt att nå ut både till dem som drabbats och till dem som riskerar att göra det.
I september förra året presenterade jag två insatser som regeringen precis hade fattat beslut om. Den första var att Socialstyrelsen skulle utreda hur vi kan få reda på hur många flickor och kvinnor som drabbats och hur och var de stympats, samt ta fram ett informationsmaterial som kan användas på olika platser inom vården, som exempelvis mödravården och elevhälsan. Den andra insatsen var att Länsstyrelsen i Östergötland skulle göra en analys av hur aktörer arbetar idag både i Sverige och utomlads, och komma med förslag på hur det kan förbättras. Båda dessa uppdrag pågår fortfarande och de ska vara klara den 15 januari 2015.
Det var inom ramen för regeringens uppdrag som Norrköping gjordes till pilotkommun. Personal inom vården och skolan utbildades och man började arbeta med problemet på ett strukturerat sätt. Jag är övertygad om att ju mer vi arbetar med att hjälpa offren för könsstympningen och rädda dem som riskerar att utsättas för den, desto fler kommer vi att hitta.
Under alltför lång tid har kampen mot könsstympningen bedrivits av frivilliga krafter. Stat, kommuner och landsting har varit för dåliga på att ta i problemet på ett tydligt sätt. Vi har mycket att ta igen, och vi har redan tappat mycket tid.
Vi måste bygga vidare på lärdomarna från Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Östergötland. Vi måste visa att samhället står på de utsattas sida.
Vårdnadshavare måste tydligt informeras om att det finns hjälp att få. Ingen flicka ska växa upp under den falska föreställningen att någon kan bestämma över hennes kropp. Alla ska veta var hjälp finns att få och att det är ett brott.
Viktigt att komma ihåg är detta: varje gång ett underliv stympas är det en allvarlig misshandel som leder till en livslång funktionsnedsättning. Det är fakta och varken ska eller kan förklaras eller ursäktas med hänvisning till tradition eller kultur.
Maria Arnholm