Missbruket tog deras liv – ni gör ingenting

Fyra anhöriga: Begravningarna fortsätter trots politikernas löften

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-02-17

Vi är mammor till Björn, Hampus, Kristoffer och syster till Emil, som alla dött på grund av sitt missbruk. Nu undrar vi var utredningen om nollvision för narkotikarelaterade dödsfall tagit vägen? Snart är det två år sedan riksdagen röstade igenom att den nuvarande narkotikapolitiken behöver utredas. Fortfarande har inget hänt, skriver debattörerna.

DEBATT. I flera artiklar på senaste tiden har Aftonbladet skrivit om unga människor som dött på grund av sitt missbruk och om deras anhörigas kamp för att rädda liv.

Vi känner tyvärr igen varenda stavelse i deras berättelser – att inte få hjälp, myndigheternas nonchalans och direkta misstag, familjemedlemmarnas kamp och att det slutar med död.

Den här erfarenheten delar vi med alltför många anhöriga. Men varför händer inget? Det är dags att göra beroendevård till en valfråga.

Vi är mammor till Björn, Hampus, Kristoffer och syster till Emil, som alla dött på grund av sitt missbruk.

Nu undrar vi var utredningen om nollvision för narkotikarelaterade dödsfall tagit vägen? Snart är det exakt två år sedan riksdagen röstade igenom att den nuvarande narkotikapolitiken behöver utredas. Fortfarande har inget hänt.

Regeringen har inte tillsatt utredningen. Det är obegripligt när Sverige har högst narkotikadödlighet i Europa.

Statistik från Folkhälsomyndigheten visar att nära 900 personer dör varje år på grund av läkemedels- eller narkotikaförgiftning. Det är två till tre personer per dygn.

Med all sannolikhet har anhöriga kämpat väldigt länge för att rädda livet på sin familjemedlem. Tyvärr med samma sorgliga resultat som vi drabbades av. Vid det här laget är det tusentals som har den här erfarenheten.

För fyra år sedan tog vi initiativ till ett riksdagsseminarium som var unikt. För första gången diskuterade sex riksdagspartier hur framtidens narkotikapolitik bör utformas, med fokus på vård i stället för straff.

Utgångspunkten för seminariet var boken ”Vi begravde våra barn”. Efter seminariet har vi arbetat vidare med bland annat radioprogram och föreläsningar för att få upp frågan på dagordningen. Målet är att rädda liv.

Den 4 mars 2020 röstade en enhällig riksdag igenom socialutskottets förslag om att regeringen bör utreda den nuvarande narkotikapolitiken och ta initiativ till en nollvision för narkotikarelaterade dödsfall.

Ansvariga politiker i riksdagen betonade hur viktigt det är att vi får en beroendevård utan skuld och skam.

Sedan dess har regeringen tillsatt 128 statliga utredningar, men inte den om narkotikapolitik. Det är faktiskt inte klokt. Självklart förstår vi att coronapandemin har tagit massor av kraft och tid. Men samtidigt som pandemin drabbat oss pågår en annan massdöd.

En ljusglimt har varit samsjuklighetsutredningen som synliggjort problemen med två huvudmän för personer med beroendesjukdom. Men fortfarande saknas helhetsgreppet om narkotikapolitiken.

När ledande politiker debatterar narkotika i dag kopplar de ihop den med gängkriminalitet. Naturligtvis är det viktigt att ta tag i kriminaliteten men vi upplever att narkotikans offer glöms bort.

Nu undrar vi vad som är viktigare än att rädda liv? Är våra anhöriga inte värda att räddas? Är de knarkare som får skylla sig själva?

Beroendesjukdom kan finnas i alla typer av familjer i alla samhällsklasser. Bakom varje person som dött finns en familj som kämpat, oftast i åratal.

Vi vill påminna om att allas lika värde måste gälla även dem vi kallar missbrukare. Fördomarna kring dem som lever med missbruk är alldeles för många och det drabbar inte bara brukaren utan också oss anhöriga.

Det är ingen skam att vara missbrukare och ingen skam att vara anhörig, men det är en skam att det ser ut så här i Sverige i dag.

Det är dags att stoppa begravningarna! Därför vill vi att regeringen så fort som möjligt tillsätter utredningen om narkotikapolitiken som riksdagen beslutat om. För varje dag som går dör några till.


Elisabet Greek, mamma till Björn, föreläsare och författare till boken ”Vi begravde våra barn”
Mari Rickardsson, mamma till Hampus, författare till boken ”Vi begravde våra barn” och” Aldrig mer än en tanke bort”
Tina Rydberg, mamma till Kristoffer, författare till boken ”Vi begravde våra barn” och ”Vingar av stål”
Kajsa Tirén, syster till Emil, narkotikadebattör och medverkande i radioprogrammet ”Min bror var mer än en missbrukare” i SR P1


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.