Våga tala klarspråk om corona och förorten

Ebba Busch: Vi måste förstå hur lokala och kulturella mönster spelar in

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2020-04-06 | Publicerad 2020-04-02

Den offentliga corona-statistiken i Sverige redovisar vare sig postnummer eller födelseland – viktiga pusselbitar för att förstå hur lokala och kulturella mönster spelar in. Vi måste våga tala klarspråk, skriver Ebba Busch.

DEBATT. I Stockholmsförorterna Rinkeby-Tensta är skadan redan skedd. Katastrofen är ett faktum. Av de i skrivande stund drygt 100 döda i Stockholm, är inte mindre än femton svensksomalier från området.

Det gör svensksomalierna till en av landets mest corona-drabbade grupper. Smittspridningen måste ha varit omfattande där redan för flera veckor sedan.

Det finns antagligen en rad förklaringar. Levnadsförhållandena i de utsatta förorterna är sämre. Trångboddhet, usel ekonomi, svag hälsa och bristande informationsvägar råder. Dessutom finns tänkbara kulturspecifika orsaker.

Somalierna har ofta tätare familjerelationer än svenskarna. De är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter. Analfabetismen är utbredd (för svenska förhållanden) och somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin.

Men det är inte enbart svensksomalier som sargas onormalt hårt. Enligt uppgift har en syrisk-ortodox kyrka i Hallonbergen – ett annat utsatt område i Stockholm – förlorat åtta församlingsmedlemmar till corona. Ytterligare 40 uppges vara smittade.

Regeringens strategi för att bekämpa smittspridning, med fler pekpinnar än provtagningar och fler rekommendationer än förbud, har fått omvärlden att betrakta oss med förundran.

Modellen beskrivs som unikt svensk. Även regeringen betonar de specifikt svenska särdragen. ”Vi har fortfarande väldigt stor tillit, till varandra, men också till myndigheter och politiker” hette det exempelvis när utrikesminister Ann Linde skulle förklara den svenska corona-strategin i jämförelse med andra länders.

Det är sant att vårt land präglas av hög tillit. Men regeringen har missat att det inte gäller alla delar av Sverige. I utsatta områden litar man i lägre grad på sina medmänniskor och på myndigheterna. Det får följder för informationsspridningen.

Människorna som bor där vill ha vård, välfärd och trygghet som alla andra. Men de har andra förutsättningar. När regeringen bygger sin metod mot smittspridning på att alla beter sig som om de vore födda och uppvuxna i Sverige – homogent auktoritetstroende och socialt distanserade sen födseln – riskerar man att kasta en stor del av befolkningen under bussen.

En femtedel av invånarna är födda i ett annat land, de flesta i kulturellt avlägsna samhällen.

Den bakomliggande orsaken till att vi har hamnat här är att Sverige under decennier har bedrivit en invandringspolitik utan hänsyn till integrationspotentialen. Det kan vi knappast göra ogjort. Men vi kan lindra den pågående corona-katastrofen i förorterna.

Stockholm ligger veckor före. Det som sker i Rinkeby kan kanske förhindras i Bergsjön, Rosengård, Vivalla, Ronna, Gottsunda och Tjärna Ängar.

Det krävs uppfinningsrikedom. Enskilda initiativ, som mångspråkiga tellcorona.com, kan bli lika viktiga som de gemensamma. Alla politiska krafter kan bidra med något. Kristdemokraterna, till exempel, föreslår att vi skjuter till resurser för corona-information genom migrantförsamlingarna.

Men hinder behöver rivas. För det första måste regeringen snabbt utvärdera hur dess strategi slår i olika samhällsgrupper, och agera därefter. För det andra måste Folkhälsomyndigheten och andra öppna upp data för analys av utomstående, och samla in det som saknas.

Den offentliga corona-statistiken i Sverige redovisar vare sig postnummer eller födelseland – viktiga pusselbitar för att förstå hur lokala och kulturella mönster spelar in.

Kanske är man rädd att även Corona ska bli en invandringsfråga, som tidigare brottsligheten, arbetslösheten och socialbidragsberoendet har blivit. Men vi måste våga tala klarspråk.

Vid nästa pandemi är vi förhoppningsvis bättre förberedda. Då har vi kanske en bättre fungerande integration, mindre vida klyftor och mer av samhällsgemenskap. Men det kan vi inte vänta på nu.

Nu måste vi göra allt vi kan. Fler områden ska inte behöva drabbas lika hårt som Rinkeby-Tensta.   

Där är skadan redan skedd.


Ebba Busch, partiledare Kristdemokraterna


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs hela debatten här