Martin Ezpeleta: Helvete, packade jag ned heroin i necessären ändå?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-02-21

Läs Martin Ezpeletas krönika

Har ni blivit sniffad av en knarkhund? Känt svettdropparna som dagg på kroppen när den uppehåller sig en bråkdels sekund längre än hos grannen? Du vet att din väska är ren, men varför går den då inte bara vidare? Hundens tvivel får till slut också dig att tvivla. Helvete, undrar fan om jag inte packade heroin i necessären ändå...

Så känner jag ibland när radikala feminister nosar på mina åsikter.

Jag har alltid packat min jämställdhetsväska själv. Fick jag med allt i packlistan?

Förkläde? Check! Diskborste? Check! Blöjor? Check! Pappaledighet? Check!

Intersektionalitet? Check! Jag har inte heller med mig fler eller mer könsroller än vad som är tillåtet: 50 ml ”jag tar notan” och en liten flaska ”sätta upp hyllor” - tillräckligt för min manliga fåfänga, men inte så mycket så att man blanda ihop det till en explosiv misogyni.

Åsikterna är prydligt hopvikta och bildar en någorlunda matchande ideologi, där vi alla har samma rättigheter. Vissa skulle kalla min packning politiskt korrekt – men vad fan, en fördel är att jag slipper problem vid tullen.

Trodde jag. Men så står den ändå där. Feministhunden känner doften av mina ballar och blir misstänksam. Det är en spårhund och kan lukta till sig manschauvinism även när du slår in den med politisk korrekthet. Den känner igen det finstilta förtrycket i jämställdhetskontraktet, den vet hur det undermedvetna doftar. Sniff...är du för eller emot jämställdhetsdagis? Sniff... köper du könsneutrala kläder till dina barn? Sniff... har du legat med en full tjej utan ett skriftligt intyg innan?

Jag brukar känna mig jämställd. Jag har inte heller röstat på någon som inte uttryckligen och med handlingar stödjer jämställdheten.

Varför står då hunden kvar och sniffar?

Visst, jag har alltid kallat min dotter för ”prinsessa”, men jag har också lärt henne att vara en tuff och fri människa. Ok, jag har inte utrotat könsrollerna, men inte heller tvingat på andra några roller.

Nu står jag där vid tullen igen. Bör man byta ut pronomen ”han” och ”hon” mot det

könsneutrala ”hen”? Det har lanserats som den stora jämställdhetsfrågan i debatten

just nu.

Det känns lika klokt som att lösa integrationsproblemet genom att ingen längre är svensk eller blatte, utan en statslös svatte.

Vårt kön är en del av vår identitet, det är inget vi bör eller kan gömma undan. Jämställdhet når vi inte genom en pedagogisk könsstympning, utan genom att lära ut att även om pojkar och flickor är olika så innebär det inte några särskilda hinder eller förmåner.

Men jag vågar knappt säga den här självklarheten. Jag är rädd att hunden ska börja morra mot mina testiklar, som om de vore två handgranater jag försöker smuggla in i debatten.