Vilken bestraffning är egentligen medeltida?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-04-01 | Publicerad 2015-03-31
Docent i filosofi: I Sverige kan man sitta häktad på obestämd tid
Bråket mellan Sverige och Saudiarabien hade sin upprinnelse i utrikesminister Margot Wallströms kritik av domen mot den saudiske bloggaren Raif Badawi. Badawi har dömts till 10 års fängelse och dryga böter för ”olydnad och för att ha hädat islam”. Men det var inte denna del av domen som upprörde utrikesministern, utan i stället det faktum att Badawi därutöver ska tillfogas ett tusen piskrapp på offentlig plats, att utdelas i doser av 50 piskrapp i veckan under 20 veckor.
Wallström kallade specifikt denna del av bestraffning – alltså, spöstraffet – för medeltida.
Hennes uttalande fick också kritik hemma, där det ansågs politiskt föga taktfullt och ett dråpslag mot svenska affärsintressen i området. Jag tänker inte ge mig in i denna diskussion utan i stället diskuterar självaste sakfrågan: har Wallström rätt i sin kritik av spöstraff?
Vad menar utrikesministern med att piskrapp är medeltida? Bloggare straffas i andra länder som Sverige använder ett betydligt mer sansat tonfall mot, till exempel i Kina, utan att det fått henne att tidsbestämma påföljden.
Kanske menade utrikesministern att straffet var oproportionellt till ”brottets” allvar? Dock kan samma sak sägas om många bestraffningar som tillämpas världen över. Tänk till exempel på ”three-strikes-and-you-are-out”-lagstiftningen i vissa amerikanska delstater. Tredje gången du åker in för ett brott – oavsett allvarsgraden – får du automatiskt livstidsfängelse. I några fall har människor som dömts två gånger tidigare fått livstidsstraff för ett checkbedrägeri. Onekligen ett alltför hårt straff. Men skulle Wallström vilja kalla det för ”medeltida” enbart på grund av detta? Jag tror inte det.
Förmodligen reagerade utrikesministern på sättet Badawi straffats. Kroppsbestraffningar anses i vår del av världen grymma och inhumana. Men Badawi dömdes till portionerade piskrapp under läkaröversyn, vilket gör att han inte förväntas lida framtida fysiska men. Hade han enbart dömts till piskrappen, då hade Badawi också under straffverkställigheten obehindrat kunnat umgås med familj och vänner, gå till sitt arbete och fortsätta med sitt vanliga liv. Piskrappsstraffet kommer naturligtvis att svida på hans kropp. Men det kommer sannolikt inte att lämna några nämnvärda spår på hans själ.
Jämför i stället med de konsekvenser som långvariga fängelsestraff medför. Den dömde blir avskuren från sitt sociala nätverk och sitt arbete, familjelivet – i synnerhet relationen med barnen – skadas på ett irreparabelt sätt.
Sverige har flera gånger fått kritik från Europadomstolen för de alltför långa häktningstiderna och villkoren på häkten. Formellt är häktning inte en påföljd. Men i Sverige finns inte någon bortre gräns för hur länge en brottsmisstänkt kan vara häktad. Det är inte ovanligt med häktningstider på flera månader, ofta med restriktioner som gör att den häktade inte kan kommunicera med omvärlden. Många oberoende bedömare hävdar därför att de svenska häktena bryter ner människorna på ett ovärdigt och omänskligt sätt. Sett i det perspektivet framstår de portionerade saudiarabiska piskrappen som långt mer humana än vissa former av frihetsberövanden som är allmänt accepterade i Sverige.
Men om piskrappsstraffet är mer humant än fängelse, då förlorar det i avskräckningsvärde, med ökat antal brott som följd. Det finns inget i Wallströms formulering som tyder på att hon menat just det. Med invändningen är ändå värd att beaktas. Stämmer det?
Enligt den engelske 1800-talsfilosofen John Stuart Mill beror ett straffs avskräckningsvärde inte på hur hårt det faktiskt är, utan snarare på hur hårt det verkar vara. Ett straff som tillfogar allt lidande på ett kort ögonblick kan vara – precis av det skälet – mer skrämmande än ett annat, mer skadligt straff som åsamkar nästintill omärkbara försämringar under en längre tidsrymd. Det fina med piskrappen är ju att de är överlägsna som avskräckande trots att de egentligen är mindre skadliga än fängelse. Piskrappen är därför också mer humana i en indirekt bemärkelse: högre avskräckningsvärde leder till färre brott, med färre brottsoffer och färre förövare som följd.
Det förkastliga med Badawis påföljd är alltså det långa fängelsestraffet, och inte det faktum att han ska spöas offentligt. Margot Wallströms uttalande om det saudiska piskrappsstraffet är därför inte bara oreflekterat utan också rentav felaktigt i moraliskt hänseende.
Det skulle därför vara intressant att höra i vilken tidsepok utrikesministern vill placera de svenska häktena.
Claudio Tamburrini
Docent i Praktisk Filosofi
Stockholms Universitet
(Detta är en korrigerad version av texten – tidigare stod inte att Badawi dessutom var dömd till tio års fängelse. Red beklagar felet.)