Coronan riskerar bli modern ättestupa

Debattörerna: Får intrycket att vi äldre uppfattas som en belastning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-05-12

Ett samhälle som har råd till de gigantiska satsningar som nu görs för att hålla näringslivet igång har också råd att trygga en rimligt social, ekonomisk och medicinsk standard för sina äldsta, skriver  Eva Bovin, 75, och Per Gahrton, 77, Gröna Seniorer.

DEBATT. I Solna inleds nu förundersökning om rent brottsligt beteende mot de äldre på äldreboenden. I skånska Teckomatorp har sex anställda på ett äldreboende omplacerats och varnats på grund av påvisad vanvård av de äldre, bland annat bristande hygien. En utredning visar att vanvården ”pågått under lång tid” utan att något gjordes.

Äldrevårdspersonal har med rätta hyllats. Men i Teckomatorp visar utredningen att en sektmentalitet utvecklats bland personalen så att vården ”inte utgick från de äldres behov”, utan ”enligt anställdas godtyckliga bedömningar”.

Facktidningen Arbetet slår larm om att ”var femte i äldrevården är timanställd”. Statsministern har äntligen insett att ”det är svårt att få äldreomsorgen att fungera med för många timanställda och brister i utbildning och instruktioner”. Professor Bo Rothstein vill tillsätta en kommission om ansvaret för dödsfall på äldreboenden.

Ja, ansvar måste utkrävas. Men också andra slutsatser måste dras.

På sociala medier, i insändarspalter och privatsamtal sprids oro för att pensionärerna, en dryg fjärdedel av befolkningen, håller på att bli ett marginaliserat så kallat prekariat.

Det handlar inte enbart om Corona, utan också om den överkonsumtions- och effektivitetsfanatism som dominerat samhällsutvecklingen i snart fyrtio på bekostnad av livskvalitet, social trygghet och ekologisk hållbarhet.

Den nyliberala materialismen kanske gynnar en del unga och starka, men för oss äldre är den ett problem. Vi hinner inte med.

Redan före Coronakrisen fanns varningssignaler. Sociologiprofessor Göran Therborn konstaterar i sin bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” att andelen sextiofem-plussare med låg inkomst (mindre än 60 procent av landets medianinkomst) är 17 procent i Sverige, det vill säga högre än genomsnittet i EU, där andelen är 14 procent, och dubbelt så hög som i Danmark och Norge, som har 8 till 9 procent. Hur har Sverige med sitt jämlikhets- och rättviserykte hamnat här?

Hundratals miljarder slussas nu från skattebetalarna till de arbetande generationerna (via enorma företagsstöd). Det är bra att en ”antifuskgeneral” tillsatts för att förhindra att pengarna försnillas.

Ändå finns anledning till särskild oro bland oss äldre. Hur ska det undvikas att vi – som ju uppmanats att hålla oss undan mänskliga kontakter (och lydigt följer råden) och därför kanske kommer att klara oss undan att bli smittade – får betala ett högt pris när vi är kvar som icke-immuna i ett hav av immuna människor?

Det framförs förslag om att Coronaimmuna personer ska få särskilda pass, kanske digitala armband, som ska berättiga dem till en rad verksamheter som inte kommer medges för dem som inte är immuna, det vill säga i hög grad vi äldre.

Till detta kommer uppgifter att om det skulle uppstå köbildning till respiratorer och annan högteknologisk vård, kommer vi äldre att tvingas vänta.

Vi inser att pandemin har överraskat alla. Men det är svårt att undvika intrycket att vi äldre börjar uppfattas som en belastning.

Ett samhälle som har råd till de gigantiska satsningar som nu görs för att hålla näringslivet igång har också råd att trygga en rimligt social, ekonomisk och medicinsk standard för sina äldsta. Ett humant samhälle måste ha plats för meningsfullt liv för alla. Därför måste livsstilen ändras och hastigheten dämpas så att alla hinner med, också vi som inte längre springer så fort som vi gjorde förr.

Gärna ansvarskommission och antifuskkontrollant och färre timanställda i äldrevården. Men kanske behövs mer. Förvisso gör ett antal pensionärsorganisationer ett bra jobb, inom ramen för etablerad samförståndsordning. Men hur skulle det gått med löntagarintressen, kvinnors jämställdhet och andra missgynnade gruppers rättigheter om de inte ibland stigit ur ramen och gjort uppror?

En av oss, Per Gahrton, gav som ung sociolog 1972 ut en bok med titeln ”Upp till kamp pensionärer!”. Kanske tvingas vår tids äldre följa den uppmaningen för att förhindra att Coronakrisen efterdyningar utvecklas till en modern ättestupa.


Eva Bovin, 75 år, språkrör Gröna Seniorer
Per Gahrton, 77 år, språkrör Gröna Seniorer


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här