Sveket mot de mest utsatta barnen i skolan
Debattörerna: Hundratals unga får inte det stöd de har rätt till
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-11-20 | Publicerad 2019-11-18
DEBATT. ”Avslås! Avslås! Avslås!”
Dokumenten med ansökningar om stöd till barn med särskilda behov i Stockholm är skrämmande läsning om en brutal och rättsosäker hantering.
I summariska standardformuleringar avslås hjälpen till elever med omfattande behov av stöd. Trots bedömningar av läkare, psykologer och specialpedagoger som noggrant utrett ansökande barn med Aspergers syndrom, autism, adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser upprepar tjänstemännen på Stockholms Stads Utbildningsförvaltning:
”Avslås! Ansökningshandlingarna som finns i ärendet visar inte att elevens behov av stödinsatser är så omfattande att tilläggsbelopp ska utgå.”
Samma formulering gång på gång, utan närmare motivering eller individuell bedömning. Det handlar om hundratals barn som inte får det fungerande stöd i skolan som lagen kräver.
Barn som inte kunnat koncentrera sig, med inlärningssvårigheter, som blivit mobbade eller är hemmasittare. Men barn som i resursskolor fått möjligheten att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och rustas för att fungera i samhälle och yrkesliv.
Sveket mot dessa barn är att resursskolornas verksamhet slås sönder i allt snabbare takt av tjänstemän som agerar tvärtemot politikernas uttalade mål.
600 elever i behov av särskilt stöd bara i Stockholm riskerar nu att bli av med sina skolor. Sedan i våras har Utbildningsförvaltningen i Stockholm avslagit allt fler ansökningar om stöd, och dessutom kraftigt minskat stödbeloppen.
Det är inte bara en Stockholmsföreteelse, utan vi ser hur metoderna och brutaliteten sprider sig till kranskommuner och övriga landet. Vi står inför den mycket märkliga situationen att löftena från den högsta politiska nivån systematiskt motarbetas av tjänstemännen.
Så här fungerar systemet:
Alla elever, vilken skola de än går i får ett grundbelopp av kommunen som ska täcka skolans kostnader. Beloppet är detsamma för varje individ, oavsett om det är en kommunal eller fristående skola. Därutöver kan särskilda insatser göras för till exempel skolor i utsatta områden eller i skolor med svaga resultat.
För elever i behov av omfattande stöd, till exempel de med en NPF-diagnos, ges ett tilläggsbelopp, grundat på varje elevs behov. Det ger möjlighet till anpassade lokaler, specialpedagogik och mycket större lärartäthet.
Många barn med dessa funktionsnedsättningar behöver individuell undervisning och små grupper, med kanske 3–4 barn per vuxen. Det räcker inte att ge detta stöd i det vanliga klassrummet, ofta inte heller i en vanlig skola.
Flera fristående resursskolor med stor kunskap och engagemang ger det stöd som ofta saknats eller skurits ner i de kommunala skolorna. Behoven är enorma, och de flesta elever med stödbehov får långt ifrån vad de behöver i kommunens skolor.
I Stockholms kommunala grundskolor finns 180 platser i så kallade CSI-grupper och ytterligare 200 elever i särskilda undervisningsgrupper. Samtidigt finns 600 barn och ungdomar i fristående resursskolor. Men detta täcker bara en bråkdel av behovet. Bara till de fristående Lunaskolorna, Aspdammsskolan och Skolgrunden i Stockholm står över 2000 elever i kö till 90 årliga intag.
Förtvivlan och desperation ökar bland barn och familjer. Situationen håller på att bli katastrofal när utbildningsförvaltningens tjänstemän behandlar kommunala och fristående resursskolor med stigande orättvisa.
Alla elever som går i kommunens CSI-grupper får ett garanterat och högt stödbelopp. Men i resursskolorna får i år bara 15 procent av eleverna ett motsvarande stödbelopp, och det stödet har sänkts för de flesta elever jämfört med tidigare år.
Det kan till och med gälla samma individ. I kommunens grupp ges ett högre belopp – men går eleven över till en fristående resursskola skärs beloppet ner. Samma elev, samma behov – men inte samma ersättning. Denna växande orättvisa riskerar att knäcka resursskolorna som utan ekonomisk täckning snart inte kan fortsätta verksamheten.
Än värre blir det av en nationell orättvisa, eller snarare absurditet. Elever med omfattande stödbehov försöker alltså komma till särskilda grupper i den kommunala skolan eller till en resursskola. Men de fristående skolorna måste ansöka om tilläggsbelopp först efter det att eleven antagits, utan att veta om det blir någon ersättning.
Skolan kan inte ta tillbaka placeringen även om tilläggsbeloppet blir för lågt eller helt uteblir.
Sedan i våras minskas alltså stödbeloppen kraftigt, eller avslås helt. Hittills i år har 34 procent av Stockholmseleverna fått avslag och blivit helt utan ekonomiskt stöd. Det är det som nu gör situationen akut.
Stödet försvinner, kostnaderna kvarstår och skolorna får stora svarta hål i budgeten. Vi närmar oss nu därför en situation där flera resursskolor måste börja planera för en avveckling.
Detta ändras inte av att några politiker nu börjat prata om att ge något slags annat stöd till resursskolorna. Det är tveksamt om det ens är lagligt, och de belopp man talat om är mycket lägre än de man redan dragit in.
Denna nedmontering sker mot bakgrund av osedvanligt starka politiska löften om motsatsen.
I punkt 52 i Januariavtalet står: ”Gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp. Resursskolor ska utvecklas. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter.”
Statsministern upprepar löftet i regeringsförklaringen: ”Ingen elev ska lämnas efter. Stödet för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska öka. Resursskolor ska utvecklas.”
Det ansvariga skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (L) skrev före valet: ”Om vi inte ger stöd till de elever som behöver det ger vi inte alla barn möjligheten att få de kunskaper de har rätt till i grundskola. Det är dags att Sveriges kommuner tar detta på allvar och ser till att det faktiskt finns särskilt stöd att tillgå för de barn som behöver det.”
Samma insikter visade Gustav Fridolin (MP) i sin allra sista riksdagsmotion nu i höst: ”Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) möter fler hinder än andra elever för att de behöver andra förutsättningar för att kunna utveckla sin fulla potential. Fortfarande är situationen för många elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar oacceptabel och mer måste göras.”
Löften, löften, löften.
I den kommunala verkligheten går det åt precis motsatt håll. Hundratals elever i Stockholm som i dag har en plats i resursskola och de tusentals som står i kö riskerar att bli utan det fungerande stöd de ledande politikerna så tydligt har utlovat. Samma utveckling är på gång i resten av landet.
Det rör sig om barn med starka behov av struktur, förutsägbarhet och kontinuitet. Neddragningarna är långt ifrån det ”barnens bästa” som skollagen kräver. Det leder till kostnader som kommer att drabba samhället i efterhand men som framförallt skadar det enskilda barnet.
Vi har som föräldrar under flera år uppvaktat och försökt förklara för tjänstemän och politiker. Många politiker har förstått och lovat. Men nu måste de också ta ansvar. Låt inte de svagaste utsättas för det starkaste sveket!
För Lunaskolans föräldraförening
Lotta Cronsjö Gest
För Aspdammsskolan och Skolgrundens föräldraförening
Malena Beijer
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Läs hela debatten här
Gå med i vår opinionspanel du också
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.