Tvärbromsa nu – för att rädda mångfalden
Forskare: Åtgärderna måste lösa två kriser samtidigt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-08-16
Del 10 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.
Klimatlarmen duggar tätt denna sommar: extrema värmeböljor, skördar som torkar och skogsbränder och översvämningar fångar vår uppmärksamhet.
Samtidigt pågår en annan kris som är mindre synlig men lika allvarlig – den successiva förlusten av biologisk mångfald.
I en rad nya rapporter har FN:s klimatpanel IPCC och den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services, IPBES) sammanfattat den vetenskapliga litteraturen och visat att vi står inför två sammanflätade kriser.
Den globala uppvärmningen orsakad av människans utsläpp av växthusgaser och en storskalig förlust av biologisk mångfald orsakad av människans omvandling av naturen.
Med allt större tydlighet har rapporterna även visat att mänskligheten påverkas starkt av dessa kriser. Vi ser redan effekterna av klimatförändringen och om den inte hejdas blir konsekvenserna för människans och vilda arters livsmiljöer och människors hälsa, livsmedelsproduktion och ekonomiska utveckling allt mer drastiska.
Den gradvisa förlusten av biologisk variation av gener, arter och ekosystem som orsakas av människors omvandling av naturen har effekter som inte är lika påtagliga, men dramatiska!
Den medför en förlust av ekosystemtjänster, det vill säga viktiga processer i våra skogar, jordbrukslandskap, sjöar och hav som bland annat bidrar till näringsämnenas kretslopp, pollinering av grödor och reglering av skadegörare.
Detta får i sin tur allvarliga konsekvenser för människors hälsa, ekonomiska välstånd och andra livsvillkor, men också för många oersättliga naturvärden som ger oss ett rikare liv.
För bägge kriserna gäller att behovet av åtgärder är akut. Klimatuppvärmningen kommer att öka tills klimatutsläppen har åtgärdats, med allt allvarligare risker ju längre tid det tar. Samma sak gäller för förlusten av biologisk mångfald, som måste tvärbromsas nu eftersom förlorade ekosystem är svåra och i bland omöjliga att återställa och utrotade arter inte går att återskapa.
Vad som får mindre uppmärksamhet är hur intimt klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald hänger samman.
Klimatförändringen har redan i dag en avgörande påverkan på den biologiska mångfalden, genom att arters utbredningar och storleken på deras populationer förändras, liksom samspelet mellan olika arter och därmed hur ekosystemen fungerar.
Forskningen bedömer att klimatförändringen kommer att vara en avgörande faktor som driver förlust av biologisk mångfald om inte utsläppen av växthusgaser drastiskt begränsas.
Och biologisk mångfald påverkar klimatförändringen och dess konsekvenser. Naturliga (mer eller mindre) ekosystem bidrar med upptag av koldioxid från atmosfären och lagring av kol i mark, växtlighet och hav och dämpar därmed uppvärmningen.
Mänsklig påverkan kan göra ekosystem mindre motståndskraftiga mot klimatförändringar, medan hög biologisk mångfald i stället kan öka sannolikheten att det finns arter som klarar av att hantera klimatförändringens konsekvenser.
Sambandet mellan klimatförändringen och biologisk mångfald, ofta intimt kopplade via markanvändning, innebär att det finns möjlighet till win-win- lösningar, men innehåller också grundläggande och svårlösta konflikter.
IPCC och IPBES har pekat på möjliga win-win-scenarion som att restaurering och hållbar användning av mark för att vårda och öka inlagring av kol i mark och vegetation samtidigt gynnar biologisk mångfald.
Inom jordbruket kan man använda mer vall (gräs och örter för foder eller bioenergi) i växtföljden, vilket ökar kolinlagringen i marken vilket både minskar klimatförändringen och gynnar markens biologiska mångfald.
Torv- och våtmarker kan restaureras, med minskad klimatpåverkan som effekt, samtidigt som mångfald som försvunnit i spåret av tidigare dräneringar gynnas.
I skogen kan färre kalhyggen, senarelagda avverkningar och bevarande av äldre skogar bättre bevara skogars förmåga att ta upp koldioxid och även gynna arter som hotas av det moderna skogsbruket.
Men det finns en underliggande fundamental konflikt.
Klimatförändringen kan enbart dämpas om koldioxidutsläppen reduceras till (netto) noll – till exempel genom att fossila bränslen fasas ut, cement ersätts med mer hållbara material och den globala avskogningen hejdas, tillsammans med minskade metan- och andra klimatutsläpp.
Ökat utnyttjande av biomassa från jord- och skogsbruk som bioenergi och byggmaterial kan ge viktiga bidrag till detta, men riskerar också att leda till förändringar i markanvändning – vilket hotar biologisk mångfald –och till ökade nettoutsläpp av koldioxid (då kolinbindningen minskar när skogen gör det).
Förslag om att drastiskt öka arealen mark som är skyddad (till exempel som naturreservat) i världen för att rädda den biologiska mångfalden – vilket just nu diskuteras internationellt – kan begränsa möjligheten att fasa ut fossila bränslen och cement.
Det är inte forskningens uppgift att diktera hur vi skall hantera denna konflikt, utan att informera om möjliga lösningar och oundgängliga avvägningar.
Att genomföra internationella åtaganden vad gäller klimat (till exempel Parisavtalet) och biologisk mångfald (till exempel Aichimålen), förutsätter ett fokus på åtgärder som bidrar till lösningen på de bägge kriserna. En lösning på den ena krisen bör inte ha försämrande effekter på den andra utan ska helst ha förbättrande.
Forskningen kan identifiera sådana åtgärder, men också visa på konflikter mellan olika mål. Och där är det politiken som måste prioritera och öppet redovisa hur man prioriterar och varför.
Dessa prioriteringar handlar om att göra ett val när det gäller vilken värld som vi själva vill ha och som vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn. Och ifall den världen kommer ha extremvärme respektive möjligheten att uppleva förtrollande naturskogar.
Henrik Smith, professor i zooekologi vid Biologiska institutionen och Centrum för miljö- och klimatvetenskap, Lunds universitet
Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap och Centrum för miljö- och klimatvetenskap, Lunds universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.